Fågel, fisk och mittemellan

Så länge jag kan minnas har jag slitits mellan två världar. Två öden, om man så vill, eller två identiteter. Det har hittills varit omöjligt för mig att helt överge någon av dem, istället svajar jag mellan dem som en osmidig lindansös på sin lina, kränger från den ena sidan till den andra. Mellan det som är friskt och det som är sjukt.

Många gånger möter jag galenskapens söner och döttrar och gemensamt för många av dem är att de lever i sjukdomens skugga, de är sin sjukdom. Jag har varit där jag också, vid ett flertal tillfällen. Jag har blivit ett med depressionens mörker och jag har hängett mig fullständigt åt manins ljuva vansinne. Jag har komprimerat mig själv till en sjukdom och en psykisk otillräcklighet och därmed - helt omedvetet - ökat avståndet mellan mig själv och mina medmänniskor, mellan mig själv och samhället jag lever i. Jag har inte ansett mig behöva leva efter samma regler som friska människor därför att jag inte varit frisk. Jag har istället levt i en slags parallell värld, där min insyn i normala människors liv bara varit fylld av avund. Jag har hela tiden understrukit min egen otillräcklighet. "Jag kan inte, klarar inte, fixar inte, vet inte hur man gör, är oförmögen, vågar inte, förstår inte, vill inte, orkar inte".

Nu är jag evigt trött på att vara sjuk. Jag är beredd att lämna min tidigare otillräcklighet bakom mig för gott och äntligen våga ta språnget ut i den riktiga världen. Visst kommer det ta tid för mig att lära mig vara människa, en hel människa, men jag är övertygad om att det är värt alla ansträngningar. Jag tänker aldrig mer leva i skuggan av en sjukdom.

På sätt och vis har jag redan skrivit boken. Många gånger, i mitt huvud. Det är en jävligt bra bok. Den räddade mitt liv.

Ändå landar orden på tangenterna med sådan ansträngning, och varje ny mening som tar form på skärmen skakar omilt liv i ångesten, som sömndrucket och pliktskyldigt klöser mig på revbenen från insidan. Det är inte bra nog. Det kommer aldrig att bli bra nog. Orden ser fattiga ut i sin nakenhet och är inte omgivna av samma drömliknande skimmer och magi som de är då de för första gången tar form i mitt huvud. Skrivandet, som borde ha varit ett förhållande av starkaste vänskap och djupaste kärlek, har förvandlats till ett infekterat äktenskap som jag inte längre står ut att leva i. Ändå kan jag inte förmå mig att ta ut skilsmässa. Inte ännu, inte innan boken är färdig.

Etthundratrettio sidor har trots allt tagit form under mina envisa fingrar. Det är etthundratrettio sidor av svettig besatthet, ovillkorlig beslutsamhet och lojal ångest. Etthundratrettio sidor av berusad lycka och domnad apati, av livslust och dödsdrift, av vänskap och ensamhet. Men framförallt är det etthundratrettio sidor av drömmar, drömmar som stryker mig kring benen som en kelsjuk katt och får mig att gång på gång sätta mig framför datorn med hårt sammanbitna tänder, redo att ta upp striden med skrivångesten och smärtsamt förlösa ytterligare några ord, väl medveten om att varje ord är ett ord närmare drömmen.

Mitt frikort har gått ut så besöket på Apoteket idag gick på över 700kr, och jag inser att det kostar en hel del pengar att vara sjuk. Varje månad betalar jag detta för mina mediciner:

Litium 123kr

Fluoxetin 169kr

Lyrica 467kr

Theralen 231kr

Nozinan 276kr

Propavan 108,50kr

Stilnoct 107kr

Campral 262kr

Antabus 239,50kr

Alltså sammanlagt 1983 kr i månaden - på bara medicin! Lyckligtvis går högkostnadsskyddet snabbt in och börjar täcka upp allt mer av kostnaderna, men iallafall. Det är inte klokt.

Lägg då till regelbundna besök hos psykiatrisk sjuksköterska, psykolog och läkare som går på 80-300kr per besök samt litiumproverna man måste ta regelbundet, som kostar 60kr styck. Det plockar på och blir en hel del pengar, pengar som man kunde ha haft roligt för istället.

Det är dyrt att vara sjuk.

Från och med idag dubblar vi dosen Nozinan. Tillsammans med mina andra mediciner - Theralen, Propavan, Stilnoct och Imovane - gör det förhoppningsvis min nattsömn god och ostörd.

Ångesten vrider sig runt bland mina inälvor som en livlig orm och lämnar mig ingen ro.

Ångest då jag inte studerar, men ännu värre ångest då jag gör det eftersom resultatet blir så otillfredsställande.

Ångest då jag dricker, då jag varje dag står vid Systembolagets kassa alldeles för tidigt på dagen som en skamsen hund med svansen mellan benen och ser hur personalen föraktar mig och tycker synd om mig för min svaghet. "Idag igen?", ser de ut att tänka. Ändå är den ångesten - den skammen - ingenting motför den ångest jag drabbas av om jag inte dricker.

Jag kan inte läsa en bok utan att få ångest över att jag inte skriver en egen. Så jag läser en sida, skriver en egen, läser igen, skriver... Det finns ingen glädje i att lägga orden på tangenterna, det har blivit ett tvång.

Jag får ångest över att jag inte tränar mina hundar så mycket och ofta och så engagerat som jag borde och brukar, men själva träningen är ångestfylld och tvångsmässig. Måste avancera framåt, måste bli duktig, måste tävla, måste vinna. Kan jag inte det så vill jag inte träna alls, det ger mig bara ännu mer ångest.

Ångest över att se buken svälla över byxkanten. Jag äter för mycket. För att döva ångesten äter jag ännu mer. Mat stimulerar hjärnans belöningssystem, och det märks verkligen. Med den där smörgåsen i handen lyckas jag tillfälligt jaga ångesten på flykten.

Ångest över ekonomin, över pengarna som aldrig räcker till. Även handlandet är ett sätt att jaga ångesten på flykten, jag handlar fast jag inte har råd, jag lever över mina tillgångar.

Ångest över alla förändringar. Min skötare på öppenvårdsmottagningen ska byta jobb. Kommer jag vara tvungen att lära känna en ny människa då? Tänk om jag inte tycker om honom eller henne? Jag vill att allting ska vara som det alltid har varit, att alla rutiner ska vara desamma och att alla människor jag lärt mig lita på ska finnas kvar.

Ångest över den stundande flytten. Kommer min ekonomi att klara den mycket högre hyran? Kommer hyresvärden anmärka på lägenhetens slitningar då han ser den i sin nakenhet? På den repade parketten, på den skavda tapeten?

Ångest över att lägenheten är så stökig, över att jag inte orkar ta tag i det och städa. Livrädd för att någon ska komma på besök innan jag orkat ta itu med disken, torkat golven, tvättat fönstren.

Ångest över att se tillbaka på det som varit då jag skriver mitt bokmanus. På människor jag älskat som har försvunnit, de som med tiden glidit allt längre bort och de som dött. Alla som på ett eller annat sätt är så djävla oåterkalleligt borta.

Ångest.

På fredag ska vi sätta in en ny medicin som komplement till de övriga, i första hand för att förbättra sömnen (sover oroligt och har mardrömmar). Läkemedlet heter Nozinan och är egentligen neuroleptika (används vid psykotiska tillstånd) men ska tydligen fungera bra även i andra sammanhang.

Som vanligt sätter jag allt mitt hopp och min tilltro i den nya medicinen. Nu ska det väl ändå bli bra?

Jag skulle vara snäll. Omtänksam. Jag skulle möta honom i dörren, falla i hans armar, kyssa honom, fråga hur hans dag hade varit. Jag skulle lyssna och bry mig om vad han sade. Jag skulle laga någonting gott åt honom på kvällen, bjuda på vin. Jag skulle sitta nära honom, glittra med ögonen mot honom. visa honom hur viktig han är i mitt liv varke sekund av vår samvaro. Jag skulle älska med honom. Jag skulle vilja älska med honom. Vara älskvärd, vara älskande. Vara en riktig flickvän.

Men jag klarar det inte, jag kan helt enkelt inte vara allt det som jag borde vara, allting som jag önskar att jag vore. Jag vill skjuta honom från mig, därför att jag inte vet hur jag ska ta honom till mig. Jag vill skrämma bort honom från mitt liv, därför att jag inte vet hur man lever tillsammans. Jag vill vara ensam, men jag vill inte förlora honom. Hur förklarar man det?

Hans röst är arg i telefonen. Han har fått nog nu. Jag kan inte klandra honom. Hur mycket kan man begära att en enda person ska stå ut med? För en sekund vädjar jag till honom att förstå mig, men hur ska han kunna det? Jag förstår inte ens själv varför jag gör som jag gör. Frånstötningsprocessen pågår mot min vilja, jag kan inte rå för det. Än en gång vill jag att han ska ta hänsyn till mig. Kan han inte bara förstå att jag mår dåligt just nu? Men så slår insikten in i mig...

Det är inte han som inte förstår mig. Det är jag som inte förstår honom. Som inte ens försöker sätta mig in i hans situation. Som inte förmår göra någonting åt det. Jag ser hur allting går åt helvete, men jag orkar inte ordna det. Jag låter det hellre försvinna. Det är enklast så, kanske mest smärtfritt. Jag orkar inte...

Ångesten börjar redan vid klädvalet. Vad ska man ha på sig? Vad har de andra på sig? Hur finklädd ska man vara? Fan, jag har ju inte ens några finkläder! Paniken pyr under skinnet på mig då jag prövar kläder. Någorlunda fin tröja, ett par jeans, höga klackar, glittrande smycken. Snabb blick på mig själv i spegeln och jag vill skrika ut min frustration. Sådär kan man bara inte se ut! Jag kan inte visa mig bland folk och se ut såhär. Kastar av mig kläderna, byter ut dem mot rejäla hundförarkläder. Det känns mer bekvämt, men det ser fruktansvärt ovårdat ut. Ångesten klöser mig på revbenen från insidan. Vilka kläder jag än väljer kommer jag att känna mig obekväm. Det blir de hundförarkläderna. Arrak Outdoor och rejäla vandrarkängor. Ångrar mig i samma sekund som jag satt mig i bilen. Man kan inte gå på julbord och se ut så här! Hur fan tänkte jag, egentligen? Självklart skulle jag valt de finare kläderna.

I bilen ska man vara trevlig och prata. Skratta åt skämt. Svara på frågor. Tur att det har hunnir bli mörkt så att ingen lägger märke till hur jag sitter upptryckt mot rutan med tårar i ögonen, panikslagen inför tanken att spendera en hel kväll med mer eller mindre främmande människor.

Väl framme deklarerar sambons chef stolt att han har en överraskning. Vi ska leka lekar. Jag dör lite inombords. Laglekar. Man ska alltså prestera något. Skräcken är total. Jag andas i snabba, grunda andetag och försöker behärska min panik. Det går bra, du fixar det här, det är över snart, bara du börjar så kommer det kännas bättre sedan...

In i en stor ladugård där det finns en hel massa aktiviteter. Yxkastning, älgbens-basket, freesbeekastning, luftgevärsskjutning. Jag gömmer mig skyggt bakom sambon. Alla flyktfunktioner är aktiverade. Nu sticker jag, tänker jag gång på gång, nu springer jag min väg.

Försöker få sambon att tala om för de andra att jag inte vill vara med i lekarna. Jag vågar inte säga det själv, vill inte dra uppmärksamheten till mig. Sambon vägrar, det får jag säga själv, tycker han. Det gör jag, försiktigt. "JOOO", gastar alla unisont. "Klart du ska vara med!"

Innan jag vet ordet av är jag indelad i ett lag. Paniken är total. Jag kämpar med andningen. Nu slipper jag inte undan...

Första leken är en tremannalek där man gemensamt ska dra i en mängd rep för att föra in en blytyngd i olika hål. Jag ser framför mig hur jag bara står och drar och drar i repet, utan att fatta någonting, och förstör för mitt lag. "Jag vill inte!", piper jag och drar sambons chef lätt i ärmen. "Jag vill titta på."

Det får jag, men han ser missnöjd ut. Han har ju ansträngt sig så för att hitta på någonting annorlunda, något utöver det vanliga. Jag känner mig som en jävla skurk. Så otroligt otacksam jag är. Jag äcklas av mig själv, hatar mig själv. Tar en öl och dricker så fort jag kan. Måtte alkoholen hjälpa, annars vet jag inte hur jag ska fixa kvällen.

"Är ni inte fler i ert lag?", undrar protokollnissen. Fan ta dig, tänker jag och försöker gömma mig bakom en pelare. Syns inte, syns inte, syns inte... Men jag syns. "Jo, CAMILLA är med i vårt lag!", ropar alla unisont. Just då hatar jag dem. Måste de göra en så stor grej av det? Jag fixar det inte, orkar inte, kan inte...

Sedan dags för själva julbordet. Svansar efter sambon till maten, vågar inte gå själv. Tar en liten, liten portion. Tycker att alla tittar på mig för att jag äter så lite. Känner mig otacksam. Nästa gång tar jag en stor, stor portion. Tycker alla tittar på mig. Känner mig glupsk. Skäms över min mat. Äter så fort jag kan så ingen ska hinna se hur mycket som låg på tallriken. Ångest.

Tittar på barnen som springer och leker. Blir mycket ledsen. Tänker att jag aldrig mer kommer få vara barn igen. Tänker att jag aldrig kommer att få egna barn. Tittar och tittar och blir mer och mer ledsen. Tittar på kvinnorna som är med vid bordet. Blir ledsen över att jag aldrig kommer vara lika vacker som dem. Beställer en öl med högsta alkholstyrka och dricker begärligt.

Önskar att jag vore som andra. Jag vill vara någon som inte kommer till ett julbord med gråten i halsen. En normal människa.

Då vi äntlige åker hem släpper trycket. All ångest lättar. Jag fixade det! Det är över nu! Nu får jag åka hem och lägga mig och dö en stund i min soffa! Känner mig nästan glad. Skrattar, skojar. Är så lättad som jag inte trodde var möjligt.

Hemma slukar jag mina sömntabletter och faller ned i soffan och hoppas att ingen märkte hur jävla off jag var under kvällen. Tänker att de nog snackar om det sinsemellan, hur missanpassad jag är. Hur otacksam jag är. Hur tråkig jag är, som inte ens vill leka lekar. Men jag glömmer och somnar. Nu är det gjort.

Har genomgått IDS-100, angående situationer som stimulerar till missbruk, och nu har jag fått resultatet - ett papper fyllt av staplar och siffror. Det verkar som om jag tycker att alla tänkbara anledningar är goda anledningar att dricka. Jag insåg inte själv att jag hade den inställningen, men nu när jag fått det svart på vitt måste jag väl erkänna det för mig själv... Jag vill dricka. Jämt.

Riskprofil IDS-100

Obehagliga känslor - 70

Fysiskt obehag - 30

Behagliga känslor - 56

Testande av personlig kontroll - 80

Sug / frestelser - 73

Konflikter med andra - 28

Socialt tryck - 63

Trevlig samvaro - 63

Vill jag sluta? Självklart. Fast samtidigt inte. Helst skulle jag nog bara vilja vakna upp en morgon och inte vilja dricka. Jag skulle vilja göra det lätt för mig, såklart. Slippa obehag. Bara bli som andra människor sådär över en natt.

Det vore något, det.

"Då klockan började närma sig ett på onsdagseftermiddagen kunde jag knappt sitta still i väntan på att mina anhöriga skulle få komma på besök. Det hade bara gått tre dygn sedan jag senast träffat dem, men det hade varit tre förödande långa, sömnlösa dygn.

Jag satt på en textilklädd stol ute i korridoren med blicken fäst vid klockan och dess visare som vandrade över urtavlan i ett försök att genom ren viljekraft mana dem att gå fortare.

”Väntar du på något?”

En skötare hade stannat till bredvid mig. Han hade en vänlig uppsyn och en skånsk dialekt, som bleks något av vad som måste ha varit många års boende i landets mittersta regioner.

Han bar en ledig bomullsskjorta med rutmönster, jeans och sandaler över ett par vita strumpor.

Åke, som skötaren hette enligt en liten namnskylt han fäst vid skjortans bröstficka, slog sig ned i den lediga stolen bredvid mig och log. Jag tyckte han verkade vara en trevlig man, han var avslappnad och tillmötesgående i en miljö där de flesta anställda tycktes vara omkringschasade av sin egen inre stress. Han föreföll mig vara en man som faktiskt trivdes med sitt yrkesval – jag tror att många av hans medarbetare inte gjorde det, och att det var därför de var så krassa i sitt bemötande och slarviga i sitt yrkesutövande. Det var alltför mycket missnöje, frustration och okunskap – skötarna hade inte psykiatrisk inriktning på sin utbildning, många var mycket unga och oerfarna, ännu fler var frustrerade och missnöjda över sina arbetsförhållanden och de ständiga hoten om nedskärning och somliga hade helt enkelt anställts i brist på mer kompetent personal. Psykiatriyrket hör inte till de attraktivaste jobben på marknaden.

”Ja, min familj kommer nu klockan ett. De har lovat att ta med sin en av mina hundar”

Jag sa det inte utan viss stolthet i rösten. De gångna dagarna hade jag sett andra patienters anhöriga komma och gå, men dittills hade ingen kommit för att hälsa på mig. Jag hade dessutom alltid satt en stolthet i mina hundar, deras skötsel och deras träning. Där, på sjukhuset, kändes det viktigare än någonsin att bevisa att jag faktiskt dög någonting till och att jag i många avseenden var en helt vanlig människa som gjorde helt vanliga saker. Jag kunde vara hur sjuk och nedgången som helst, men mina hundar tog jag i alla fall hand om. De var min livboj i det stormiga hav som var min tillvaro just då, och vid den klängde jag mig fast för allt vad jag var värd.

Åke frågade vad för slags hundar det var jag hade, och en lång stund satt vi bara och pratade om dem och om hundar i allmänhet.

Till slut ringde portklockan, och Åke gick för att öppna. In genom dörren kom min mamma, och jag sprang i famnen på henne, rusig i min lycka över att få fångenskapen avbruten, om så bara för en liten stund.

Jag var redan påklädd och hade mina gamla gympaskor på fötterna, så jag var redo att gå ut genast.

”Ha så trevligt!”, vinkade Åke medan han höll upp dörren åt oss. ”Var tillbaka om två timmar”.

Jag nästan sprang nedför trapporna och kastade mig på ytterporten. Där utanför blev jag stående en kort stund och bara njöt. Jag hade bara varit på avdelningen i tre dygn, men jag hade redan glömt den fantastiska känslan av vind i håret och sensommarsolens värme mot ansiktet. I det ögonblicket kände jag mig fri, berusande fri, och ingenting kunde inkräkta på den känslan – inte ens vetskapen om att jag så småningom skulle behöva återvända till min ofrivilliga fångenskap.

En bit bort såg jag min pappa stå lutad mot sin gamla vinröda Ford av kombimodell. Han såg sund och somrig ut i sin fladdrande Hawaii-skjorta och solglasögon på näsroten.

”Nellie?”, undrade jag med andan i halsen. ”Är Nellie med?”

Ett ögonblick blev jag rädd att de skulle ha glömt av att ta med sig henne, eller beslutat sig för att inte göra det, men pappa öppnade genast bilens baklucka och Nellie tog ett vigt skutt ut. Väl nere på marken skakade hon på sig och styrde just kursen mot ett träd i närheten då jag ropade på henne. Hon stannade upp, märkbart förvirrad, och då hon insåg att jag var där rusade hon rakt in i famnen på mig. Hon gnällde i iver och viftade så häftigt på svansen att hela kroppen rörde sig i ormande rörelser. Jag satte näsan i hennes päls och drog in den härligt välbekanta doften av hund, av min hund, och smekte henne över ryggens blanksvarta, silkesmjuka päls.

”Hej Nellie”, mumlade jag om och om i hennes öra. ”Hej på dig, gumman.”

Först när benen började värka och ryggen mola reste jag mig upp och borstade av kläderna.

Om min senaste mani, hösten 2006

"Jag var som mest aktiv om natten. Tolvslaget gick rakt in i blodomloppet på mig som tio koppar kaffe, och efter det var det inte möjligt att varva ner eller gå och lägga sig. Först klarade jag inte av att hantera all den plötsliga överskottsenergin och rastlösheten drev mig att vandra fram och tillbaka genom lägenheten som en osalig ande. Svettig och vildögd och med paniken pyrande strax under skinnet, började jag så småningom använda min energi till något med produktivt. Jag städade. Natt efter natt städade jag som besatt, ändå var det aldrig särskilt rent eller snyggt hemma hos mig. För det mesta kastade jag bara omkring saker. Jag kunde besluta mig för att sortera en byrålåda, men det slutade alltid med att jag var iväg och gjorde något helt annat, medan byrålådans innehöll låg omkringstrött på golvet där jag lämnat det.

Tankarna löpte som ekorrar i huvudet på mig, oorganiserade, förvirrade, skyndsamma. Jag började skriva i ett fåfängt försök att få mina rusande tankar under kontroll, och jag skrev med samma glödande, svettiga besatthet som jag gjorde allting annat. Jag skrev tills handleden värkte och fingrarna stelnade i sitt grepp om pennan. Jag skrev tills jag inte längre ägde orden, tills jag inte ens var medveten om att jag skrev. Sida efter sida, skrivblock efter skrivblock. Det var bara strunt, det jag skrev, sammanhangslöst och förvirrat, ett smakprov på min egen desorienterade hjärna som var stundtals tilltalande, stundtals makabert.

Jag började också ta ut hundarna på långa, nattliga promenader. Jag ryckte dem helt fräckt ur deras nattsömn och deras rutiner, och bjöd med dem ut i höstnatten. Tillsammans tillryggalade vi med lätthet flera mil på en enda natt.

De nattliga promenaderna var en minst sagt njutbar upplevelse. Mina samtliga sinnen var uppskruvade till max, och det var som om jag upplevde allting för första gången. Med oändlig fascination kände jag vinden i håret, såg jag stjärnorna ovanför mig, hörde jag gatlyktornas monotona elektricitetssurr, och jag kände en djup och uppfyllande känsla av tillhörighet. Jag var en del av detta, allt som jag såg och hörde och kände, allt runt omkring mig och allt bortom det jag såg. Vi var inte separata varelser och tingestar längre, låsta i vår förväntade form och onåbara för varandra, utan en enda namnlös företeelse.

Jag såg på björkarna och deras stammar vred sig lustfyllt inför min blick, albinovita med silverlyster och svarta ärr som lockade till beröring. Jag stod framför björkarna en lång stund, i fascination och tyst vördnad. Sedan sträckte jag försiktigt ut ena handen och rörde lätt vid barken. Den var sval och alldeles slät. I sin silvriga lyster var den sensuell och tilldragande som en kvinnas nakna hud. Jag vidrörde ett av de svarta märkena, som kontrasterade så skarpt mot allt det vita, månkyssta, och fann ytan hård, skrovlig och uppbräckt. Det påminde mig om sårkanterna på ett sargat bytesdjur, fast förkolnade, förstelnade, förevigade i stammen på ett livskraftigt träd.

Ofta stod jag bara stilla någonstans och njöt. Jag kände det som om jag blivit inbjuden i en alldeles ny värld, där ingenting var som jag tidigare trott det var, och där allting hade som en aura av ljus och ljud och färger. Jag såg på asfalten vid mina fötter och log åt alla de små skimrande stenarna däri, de som uppfyllde sitt öde med sådan värdighet, trots att de var natthimlens avbild; tusentals glimrande små ljuspunkter, tillbakalutade på en botten av djupaste svart.

Världen kom till liv och förändrades framför mina ögon under dessa nattliga promenader. Den nyasfalterade gångvägen jag gick på, kunde om jag så önskade öppna upp, ändra form, och förvandlas till den mörkaste och vackraste havsyta. På så sätt klarade jag mästerstycket att gå på vatten, och jag gjorde det natt efter natt.

Min blick svepte över omgivningen med ofelbar exakthet, och pannan kändes som om den vore prydd med osynliga känselspröt. Med mina förhöjda sinnen gick inga intryck förlorade. Jag såg utan svårighet allt runt omkring mig, in i minsta detalj, lika tydligt som om det vore mitt på dagen. Jag var medveten om varje vändning i vinden och hur mörkret ljusnade eller djupnade allt eftersom molnen jagade förbi månen.

När jag gick kände jag den egna kroppen förlora sin betydelse, och jag tappade kontakten med den alltmer. Den var bara ett skal, en tillflyktsort, som vandrade för sig själv långt nedanför mig och som jag kunde återvända till vid ett senare tillfälle. Själv var jag ett fritt flygande medvetande, som rörde sig obundet av jordiska lagar och som smälte samman med alla andra fria, formlösa medvetanden.

Naturen var min moder, den första och största, alla människors moder, och i de stilla sensommarnätterna kunde jag höra hur hon kallade på sina förlorade söner och döttrar. De som vandrat ut ur vildmarken, byggt städer, och glömt bort sitt ursprung. Det var ett rop av djupaste längtan och vemod, ljudlöst, men starkt och betvingande för den som lyssnade med hjärtat och inte med öronen.

Där jag låg i det svala, kittlande gräset och betraktade den stjärnbeströdda natthimlen ovanför mig, visste jag plötsligt vad evigheten innebar. Det oföränderliga, odödliga och tidlösa, för stort att vidröra, för främmande för att gripa. Ändå var det så enkelt. Det var ju just detta; att betrakta stjärnhimlen i stilla förundran. Själva akten gjorde mig delaktig i evigheten och förenade mig med alla oräkneliga varelser som gjort samma sak genom årtusendena, och alla som skulle komma att göra det. Jag kände att mitt öde blivit sammanlänkat med deras, oberoende av tid och rum."

Kommer framöver bara att klippa in textsnuttar ur betydligt längre texter som jag skrivit tidigare. Den här handlar om en kväll på avdelningen, närmare bestämt min andra, en tisdagskväll i augusti.

"Jag blev väckt ur mina funderingar av att en dörr öppnades längre ner i korridoren. Ut steg en medelålders man i en vit t-shirt som stramade över buken på honom och blottade hela nedre delen av densamma. Han sträckte på sig samtidigt som han åstadkom en rad stönande läten och strök sig sedan upprepade gånger över magen som efter ett ordentligt skrovmål.

Han hade halvlångt hår i den där blonda nyansen som är så pass gul i tonen att man nästan bara ser den på tecknade seriefigurer.

”Dags att röka”, sa han då han passerade mig.

Då man varit patient på tvåan under några dagars tid ringde den inre klockan automatiskt varje timme klockan halv. Man behövde inget ur för att veta när rökrummet låstes upp, man kände det på sig, och samma tid varje timme vallfärdade nikotinslavarna dit.

Det var också därinne, märkte jag snart, som större delen av det mellanmänskliga samspelet ägde rum. Det var där man träffades för att prata och umgås med varandra, och det var också där man lärde känna sina medpatienter.

Den gulblonde mannen hette Tage och verkade vara en relativt sorglös man, åtminstone var det den sidan av sig själv som han valde att visa upp för oss andra. Han hade ett evigt leende på läpparna och outtömliga skämt på tungan.

Jag beundrade honom för hans förmåga att glädja människor i sin omgivning och även för hans villighet att göra just det. Medan alla andra tycktes mer eller mindre introverta, fångade i sitt eget självmedlidande som en insekt i ett spindelnät, så var Tage pigg och skojfrisk och gjorde alltid sitt allra yttersta för att glädja andra.

Kanske var det bara hans sätt att hantera sina problem – genom att låtsas att han inte hade några. Jag kunde inte säga att jag brydde mig nämnvärt. Alla hade vi nog med vårt eget och att ta på sig någon annans tunga bördor gjorde man inte gärna, därför valde vi att helt enkelt inte se bortom Tages godmodiga fasad.

En annan sak jag snart lade märke till var hur man inom sjukhusets väggar var totalt öppen med sina problem, sina känslor och sina handlingar. Vi satt alla i samma gistna, sjunkande eka och därför behövde man aldrig undra vad man kunde säga och inte.

Det märkte jag redan den eftermiddagen i rökrummet, då träffade jag också Pekka för första gången, en blond man med flaskbottnar till glasögon. Han tycktes vara hopplösheten personifierad, vilket bekräftades av att han bara några dagar tidigare försökt begå självmord. Pekka hade också bättre anledning än de flesta av oss att känna hopplöshet och livsleda. Han mor och hans bror hade ryckts bort från livet med bara en månads mellanrum, ungefär samtidigt som hans fru lämnade honom och stack med barnen.

När jag pratade med Pekka insåg jag hur små och överkomliga mina egna problem tedde sig i jämförelse med hans, och jag drabbades av dåligt samvete över att jag inte var mer tacksam över det jag hade.

”Man kan inte jämföra sorg”, sa Pekka till mig dagen innan han åkte hem.

”Man kan inte säga att den ena har haft det svårare än den andra. Din sorg är din egen. Om du upplever att den är så svår, så är den också det.”

Det hade han naturligtvis rätt i. Människor har helt olika förutsättningar att hantera svårigheter och problem. Det som är en småsak för en person, kan vara ett oöverstigligt hinder för en annan. Jag var av ett ganska klent mentalt virke, och därmed antog de flesta av mina problem förr eller senare oerhörda proportioner. Hade jag då genomgått en kris liknande den Pekka just hade genomgått, skulle jag med all sannolikhet inte klarat av att resa mig ur min smärta igen. Men jag trodde att Pekka skulle kunna göra det, så småningom. Människor är oftast mer livsdugliga än man först tror."

Iochmed den stundande Finlands-resan fick jag reda på att en del av mina mediciner inte får tas över gränsen utan ett särskilt intyg, "narkotikaklassade" som de är. Jag visste om detta redan i slutet av förra veckan då jag pratat med min ssk på öppenvårdsmottagningen om saken. Jag hade tänkt gå till Apoteket och få det gjort redan i måndags, på morgonen då det inte var så mycket kunder där, men det glömdes snabbt av. Lyckligtvis kom jag på det tidigare idag - samma dag som jag åker, för övrigt - och kilade ner till Apoteket för att få det ordnat.

Det var ett smärre projekt att hitta rätt intyg, få det ifyllt och faxat - det känns ganska löjligt att man ska behöva gå igenom så mycket besvär bara för att få ta med sig sina insomningstabletter på en simpel nöjeskryssning.

Nu är det ungefär 2,5 timme tills vi åker. Det blir Nynäshamn till att börja med, vi övernattar hos vår mormor och hennes man för att sedan åka till Sthlm imorgon. Färjan går ca 14,00. Jag hoppas att jag också ska hinna träffa min kusin och hans flickvän, och naturligtvis också hennes bebismage - innehållande min guddotter som planerar sin ankomst till världen till april 2008.

Idag har jag varit hos psykologen för vidare utredning av personlighetsstörningar. Jag har hittills aldrig satt mig in i det där med personlighetsstörningar eftersom jag aldrig ansett det vara aktuellt för mig, anledningen till att jag överhuvudtaget efterfrågade en utredning var att en läkare oförsiktigt påstått sig misstänka borderlinestörning hos mig, något jag ville utesluta och kanske också motbevisa. Ett slöseri med psykiatrins resurser kanske, men det återstår att se.

Hursomhelst sökte jag information om personlighetsstörning för första gången idag, över internet, och döm om min förvåning när jag insåg att borderline bara är en i raden av många typer av personlighetsstörningar. Det finns narcissistisk, antisocial, paranoid, osjälvständig och histrionisk personlighetsstörning också. Ja, man lär så länge man lever.

Utredningar är alltid jobbiga att gå igenom, man blir tvingad att rannsaka sitt eget inre och sitt förflutna på ett sätt som man gärna hade sluppit. Det är också tröttande för huvudet med dessa oändliga frågor.

Hursomhelst, imorgon åker jag på en kryssning till Finland tillsammans med min sambo, min syster och hennes sambo. Det ska bli ett skönt avbrott i vardagen.

Idag har jag varit hos öppenvårdsteamets psykolog som tidigare utrett mig för bland annat ADHD och bipolär sjukdom (2004-2005) och han ska nu dels utreda för personlighetsstörning (olika typer, om inte annat bara för att kunna utesluta det) och ännu en gång för bipolär sjukdom (på min begäran eftersom jag av någon anledning tycks behöva upprepade bevis för att det faktiskt är så.)

Utredningen beräknas ta minst 5-6 veckor, eventuellt längre beroende på hur mycket vi hinner åstadkomma under varje besök.

Jag har börjat studera också vilket är ett välkommet avbrott i ledighetens tristess. Jag pluggar heltid på distans och just nu läser jag psykologi. Tyvärr har jag svårt för hur studierna är upplagda och hur begränsad man blir i sitt skrivande och tänkande.

Min första insändningsuppgift blev tillbakasänd med motivationen att den inte kunde betygsättas förrän jag dels förkortad den avsevärt, dels tagit bort fotnoten med specificerade källhänvisningar och ersatt den med löpande referenser i texten, dels tagit bort mina egna tankar och funderingar i texten och hållt mig till det jag kan knyta samman med sådant som jag läst. Alltså, en text helt befriad från eget tänkande och i stort sett ett enda omformulerat plagiat?

Jag har full förståelse för att det måste finnas ramar inom vilka man får arbeta då man studerar, men samtidigt känns det som om de här reglerna står i vägen för ett mera utvecklande och fritt tänkande. Så länge man inte avviker från ämnet och så länge det man skriver är tillbakalutat mot något, samt naturligtvis att man utför själva uppgiften ifråga på ett tillfredställande sätt, så tycker jag att man kan få det studieutrymme som, åtminstone i mitt fall, vore oändligt mycket mer utvecklande.

Eller kanske har jag bara svårt att acceptera att min inlämningsuppgift inte var fullt så insiktsfull och välformulerad som jag trodde...

Hursomhelst, ämnet var missbruk ur olika psykologiska synvinklar:

Jag valde att skriva om missbruk och beroendeproblematik med förhoppningen att bättre förstå de komplexa processer som möjliggör utvecklandet av ett missbruk. Är vissa människor mer sannolika än andra att bli missbrukare, och i så fall varför? Vilka faktorer spelar in?

Missbruk ur ett psykodynamiskt perspektiv

(Psykodynamik – grovt förenklat en förklaring till människans beteende som resultat av ett samspel mellan behov, känslor och rationella överväganden)

För att ett fullskaligt, tvångsmässigt missbruk skall kunna utvecklas krävs för det första en slags medfödd sårbarhet eller otillräcklighet. Man talar också ofta om att till exempel alkoholism är ärftligt, vilket jag anser vara en sanning med modifikation. Det man ärver är väl snarare en otillräcklig psykologisk grund, en slags mental skörhet som i sig inte behöver leda till ett senare missbruk, men som gör det betydligt mer sannolikt.

Enligt den psykodynamiska teorin är barndomen och de tidiga upplevelserna mycket viktiga för utvecklandet av ett missbruk. Man ser ofta att vuxna missbrukare på ett eller annat sätt haft en otrygg eller traumatisk barndom. Många gånger är händelserna helt eller delvis förträngda, många missbrukare saknar dessutom helt minnen från sina tidiga barndomsår. Det är dessa händelser och de medföljande svåra känslorna som man vill fly undan med hjälp av drogen, missbrukaren är rädd för sitt eget inre och alla de obearbetade känslor som väntar henne där.

De flesta missbrukare börjar använda någon form av droger under tidiga tonår, och missbruket föregås ofta av till exempel avvikande beteende, skolfrånvaro, problematiska mellanmänskliga relationer, ångest och depressiva inslag. Då puberteten och ungdomstiden kommer att kretsa kring drogen och de situationer inom vilka den förekommer, går missbrukaren miste om den mognadsprocess som tonårstiden annars skulle ha medfört, vilket gör att missbruket snart antar en tvångsmässig karaktär. Själva tvångsmässigheten är essentiell i missbruket, att man upplever sig styrd av ett inre tvång, eftersom medvetna val kräver en mognad som missbrukaren sällan hunnit uppnå.

Det psykodynamiska perspektivet talar även för att drogmissbruket är en slags inåtvänd ilska, ett våld på den egna personen, som kan grunda sig i en omedveten vilja att hämnas på sina föräldrar för barndomens otrygghet. Missbruket kan också vara ett sätt att provocera och utmana.

Sigmund Freud

Den mest kända personen inom det psykodynamiska perspektivet borde vara Sigmund Freud (1856-1939) som var verksam i Österrike som både läkare och författare och som grundade vår moderna psykoterapi. Freud lade stor vikt på människans sexualitet och på hennes drömmar, bland annat ansåg han att drömmar var ett sätt för människan att på ett omedvetet plan bearbeta händelser och upplevelser som varit svåra, eller leva ut förtryckta önskningar och begär. Han ansåg också att den tidiga tiden i en människas liv var av största betydelse för hur hon utvecklades och fungerade även som vuxen, och att saker som händer i den tidiga barndomen kan påverka människan i hela hennes liv, beträffande hur hon mår, tänker, agerar och förhåller sig till andra människor.

Freud delade också in människans person i de tre skikt som han kallade för detet, överjaget och jaget. Kort sammanfattat var det första ett namn på människans medfödda egenskaper och drifter, medan det andra utgjorde personlighetens kontrollerande verktyg och det sistnämnda den medvetna delen av människans personlighet. Han talade också om människors tidiga utveckling genom den orala, den anala och den falliska fasen.

Missbruk ur ett socialpsykologiskt perspektiv

(Socialpsykologi – grovt förenklat samspelet mellan människan och samhället hon lever i)

Att se på saken ur ett helt och hållet socialpsykologiskt perspektiv skulle innebära att vi antar att alla föds med samma grundläggande förutsättningar och att det istället är miljön ensam som formar den missbrukande människan. Kanske upplevs uppväxtmiljön så belastande eller otrygg att den för livet ärrar den unga människan? Det hon upplever är så outplånligt att hon även i vuxen ålder är inkapabel att hantera sina känslor och sin tillvaro.

Det kan också röra sig om en uppväxt där missbruk funnits på nära håll, till exempel hos någon eller båda av föräldrarna. De sätt på vilka de vuxna agerar påverkar barnet omedvetet, missbruket blir en naturlig del av dess liv och det bryter med lätthet igenom de spärrar som ett barn med annan uppväxtmiljö för stunden skulle hindras av när det gäller att påbörja ett missbruk. Vägen till missbruk blir, med andra ord, betydligt kortare för den som är uppväxt med liknande problematik.

Andra saker som kan spela in är naturligtvis övriga människor i den unga människans närhet och dessas ställningstagande till droger och alkohol. Precis som med en beroendeproblematik hos föräldrar, kan förekomsten av missbruk hos vänner och i övriga bekantskapskretsen också vara av stor betydelse för huruvida en människa hänger sig ett missbruk av någon typ. Även samhället i stort kan ha betydelse. Hurdan är samhällets syn på berusningsmedel av olika sorter? Vilka budskap når den unga via media, reklam, skola och umgänge med andra människor? Hur stor är tillgängligheten?

Socialpsykologi lär härstamma från artonhundratalets senare del och ha blivit ett väl etablerat synsätt omkring trettio år därefter.

Johan Asplund

Asplund är en känd svensk socialpsykolog och tillika sociolog, professor, författare och översättare, född 1937 och bosatt i Lund. Han är också en omtyckt föreläsare med intresse för, utöver individens interaktion med samhället, bland annat problemlösningspsykologi.

Asplund belönades med Svenska Akademiens essäpris 2007.

Egna tankar och reflektioner

Det perspektiv som bäst överensstämmer med mina egna tankar och värderingar är utan tvekan det psykodynamiska, åtminstone när det gäller just missbruksproblematik. Då jag själv anser att vi alla föds med olika förutsättningar och att våra egenskaper, beteenden och behov till stor del är genetiskt betingade, samt att jag helt och fullt tror på de kemiska och biologiska processer som påverkar vårt mående, kan jag inte helt och fullt ta till mig det socialpsykologiska perspektivet.

Jag håller visserligen med om att uppväxtmiljö och samhälle har ett stort inflytande på en individ under utveckling och att det krävs en förvärvad skörhet för att en människa ska ge sig in i ett sådant aktivt, provocerande och destruktivt beteende som missbruk och det sociala och juridiska utanförskap det innebär, men jag tror samtidigt inte att det är hela sanningen.

Det psykodynamiska perspektivet behandlar också det miljö och uppväxt i allra högsta grad, men utan att negligera det biologiska och ärftliga. Psykodynamiken ser till vad jag upplever vara en vidare helhet, där många olika faktorer av vitt skilda slag tillsammans utgör en människa och hennes unika egenskaper och förutsättningar.

Källor:

”Psykologi A, för vård och omsorg”, Kurt och Britt-Inger Olsson, Liber 2001

”Drogberoende, psykologi och terapi”, Joachim Volckerts, Prisma 2003

”Jaget och missbrukaren”, Craig Nakken, Proprius 1996

”Kidnappad hjärna, en bok om missbruk och beroende”, Miki Agerberg, Studentlitteratur 1991

”Socialpsykiatri, subjektivitet, överskridande och förändring”, Thomas Johansson, Studentlitteratur 2001

”Genom huvudet, problemlösningens socialpsykologi”, Johan Asplund, Korpen 2002