Fågel, fisk och mittemellan

Läkarbesöket idag knäckte mig totalt. Jag vet inte varför, förmodligen beror det på att jag förstorat upp mötets betydelse under de gångna veckorna när jag väntat på att få hjälp. Sådär gör jag ofta under mina depressioner - om jag någon gång lyckas hitta något som inger lite, bara lite, hopp, så förstorar jag upp det till tusen gånger sin egen storlek, bara för att ha något att leva för. Så måste jag ha gjort (helt omedvetet) den här gången också, jag tror jag såg det här läkarbesöket som min räddning. När jag sedan gick hem och upptäckte att allting var lika jävligt som innan, att jag inte mådde bättre och att jag definitivt inte blivit "räddad", sjönk jag rakt ner till botten igen.

Det var en ny läkare jag träffade idag, tydligen har den gamla överläkaren slutat (han som gav mig diagnosen Bipolär typ 1 för två år sedan) och den här nya ville bilda sig en egen uppfattning om mig innan hon satte in litium igen.

Vi pratade i sammanlagt 20 minuter. Eller, det var mest hon som pratade, jag pratar inte särskilt mycket när jag är nere. Kan jag komma undan med att bara lyssna med ett halv öra och nicka någon gång ibland för syns skull, så nöjer jag mig med det. Mest pratade hon om min nuvarande depression och om litium (varför låter alla läkare lika lyriska när de pratar om litium? Som om det vore något magiskt fairydust som löser alla problem - även problemet med att inte vilja ta litium överhuvudtaget). Hon ställde också några frågor om mina "uppåtperioder" som jag inte orkade svara särskilt utförligt på. Ungefär såhär lät det:

-Har du perioder när du är lite väl uppåt?
-Ja.
-Vad gör du under de perioderna?
-Olika.
-Har du gjort något du ångrar under en sån period?
-Massor.
-Har någon reagerat på ditt beteende under dessa perioder?
-Ja.

Sedan säger hon att jag enligt hennes uppfattning har en bipolär sjukdom ("Vilket din förra läkare också kom fram till") och att det kanske kan röra sig om bipolär typ II. Det bidrar till min förvirring och förtvivlan. Det känns som om hon bagatelliserar mina "uppåtperioder" genom att bedöma dem som tillhörande typ II. Det känns som om hon säger att de manier jag haft då jag förlorat arbeten, vänner, pengar och förståndet "inte är så allvarliga". Så vitt jag förstår har jag inte blivit "omdiagnosticerad" utan min tidigare diagnos står kvar, men om de tänker hålla på och ändra sig framöver så hoppas jag att de gör det utan min vetskap. Jag orkar inte mer! Inga fler diagnoser, inga nya diagnoser, inga nya läkare! Jag har tillräckligt att tänka på!

Mest besviken är jag nog på mig själv. Varje gång jag ska träffa någon på psyk så peppar jag mig själv och går igenom allt jag känner att jag borde säga. Jag tänker att "nu ska jag fanimej berätta allt! Jag ska säga precis hur illa det är. Jag ska säga att jag inte vågar gå på toa och skita eftersom jag inte kan släppa tanken på att det kan finnas dolda kameror i mitt badrum och att mitt självförtroende är så jävla kört i botten att jag tror att mina vänner är inhyrda skådespelare. Jag ska säga att jag sitter varje kväll med min jävla djuptallrik med tabletter och försöker låta bli och ta dem. Jag ska säga till dem precis hur jävla apdåligt jag mår och jag ska be dem slänga in mig på sjukhus och trycka i mig alla lugnande tabletter de har, för jag FIXAR inte det här längre".

Och så sitter jag nere på mottagningen, de frågar hur jag mår, och jag säger... "Det är ok". Varje gång. När jag går in genom psykmottagningens dörrar är det som om jag förvandlas till ett skrämt, viljelöst djur som inte har någonting alls att säga, inte vågar be om någonting, bara sitter där och nickar tyst och säger att allting är ok.

Jag ska iallafall börja med litium igen ikväll, och ett antidepressivt preparat ur prozacserien som heter fluoxetin som jag tagit förut och tycker fungerar ganska bra. Det är bara det att fluoextin tar ungefär en månad innan det får effekt, och litium tar åtskilliga månader. Det känns helt hopplöst.

Det är inte svartsyn, detta, utan klarsyn; förmågan att se livet i sin totala avsaknad av färger. Klarsyntheten är skoningslös och fruktansvärd, men den är åtminstone ärlig.

Det känns som om det val jag står inför är större än att bara sätta in medicin igen eller inte, snarare är det en fråga om huruvida jag är beredd att föra mig själv bakom ljuset för att uppnå bekvämlighet. Den vardagliga glädjen är ett välmående med skygglappar, ett enda långt motbjudande självbedrägeri. Vi spelar våra roller som om vi själv hade valt dem, pinsamt grundlurade av inga mindre än oss själva.

Jag ser inte svart nu, jag ser klart... På livet, på människorna, på mig själv. Det är ingen vacker syn, men det är bättre än att vara blind.

Nu fixar jag det inte själv längre, det är bara att krypa tillbaka till psykiatrin med svansen mellan benen och be om den hjälp de erbjuder. Ska sätta in litium igen med start nästa vecka. För att kunna släpa mig genom tillvaron i ett någorlunda samlat tillstånd tills dess har jag fått gå till mottagningen och hämta ett par små papperspåsar med en veckas förbrukning av lugnande tabletter och sömnpreparat. Det känns som ett stort nederlag, jag var så säker på att jag skulle klara det, så övertygad om att jag inte skulle hamna här igen.

De senaste veckorna har varit fruktansvärda. Jag tror aldrig att jag mått såhär pissigt förut, eller också har jag bara glömt av hur illa det kan vara. Jag har inte klarat av att gå till mitt kompetensutvecklingsprogram på två veckor, jag har nog knappt varit uppe ur sängen på två veckor. Jag tar inte heller särskilt väl hand om mina hundar, träning och långpromenader fixar jag inte, det blir snabba kissrundor och inte mycket mer. Morgnarna och förmiddagarna går i den totala apatins tecken, kvällarna och nätterna är tillägnad Ångesten. Jag vet inte hur många timmar varje dag som går åt till att bara kämpa för luft och hässja med tjutande luftrör som om jag vore mitt under pågående förlossning. Det finns ingen tröst, ingen lindring, ingen sömn att fly in i.

Jag känner mig så fånig. Jag var så säker på att jag fixade det här, att jag inte behövde medicin, den här gången skulle allting gå bra, jag var minsann stark och fri och självständig och spottade på allt vad vård och medicin hette. Och nu får jag svälja skammen, stå för min dumhet, och be på mina bara knän att få börja ta mina tabletter igen.