Vardag
Frisk och fixad. Jag är tillbaka i den långsamma litiumlunken, den bekväma glömskan, i vardagens oväsentligheter och allt som hör till. Lika splittrad och kluven som alltid, lika sliten mellan mina två öden som tidigare, men jag slipper väl aldrig undan de känslorna. De är inte sjukliga, går nog inte att avhjälpa med medicin, de är bara den bittra eftersmaken av en sjukdom som tar sina offer på hisnade resor och låter de provsmaka gudomlighet. Har man levt så mycket, intensivt, fritt och totalt ansvarslöst som jag gjort, så är det inte helt lätt att lära sig acceptera sitt kraftigt reducerade känslospektrum och livsutrymme. Den där kluvenheten, slitningen mellan det sjuka och det friska, den blir jag nog aldrig riktigt av med. När jag är sjuk kommer min självbevarelsedrift in i det längsta att hålla mig över ytan, märkligt medveten om stabilitetens förträfflighet, och när jag är frisk kommer jag oundvikligen att dras mot det vilda, nattliga och slutligen destruktiva. Det är min förhoppning att jag någon gång kommer att kunna göra ett val, och sedan stå fast vid det, vilket det nu blir. På sätt och vis känns det som om båda alternativen var för sig är oändligt mycket bättre än slitningen emellan dem.
Annars travar vardagen på, jag fluoxetinvaknar på morgonen, litiumlever på dagen och imovanesover om natten. Jag finner en oumbärlig verklighetsflykt i Sandemos Isfolket-saga, jag har alla böcker i samlingen sånär som på 6 stycken, alltså 41 böcker sammanlagt, och jag betar njutningsfullt av dem en efter en. Isfolket är Sandemos författarkonst när den är som bäst, böckerna är verkligen fängslande.
Utöver det låter jag hundarna uppta det mesta av min tid, min energi och mina tankar. Nu har jag ju dessutom valp hemma, en australian shepherd, och han är på valpars vis mycket skicklig på att förbruka sin mattes tid- och energiresurser.
