Fågel, fisk och mittemellan

Jag går till öppenvårdsmottagningen varje måndag, onsdag och fredag för att få mina mediciner delade på apodos. Tabletterna får jag i små papperspåsar märkta "läkemedel", avklippta delar av kartor med exakt så många tabletter som jag behöver för två dagar. När jag kommer hem delar jag upp dem i en dosett, för enkelhetens skull.

Hursomhelst. Idag pratade min sjuksköterska om att hon ville höja upp dosen på både litium och lyrica, samt eventuellt sätta in sobril igen under en kortare period. "Men fixar du det?", undrade hon. "Det måste ju vara hemskt att ta så många tabletter!"
Många, ptja, så värst många är det väl inte, tyckte jag. Men när jag kom hem valde jag att lägga ut alla tabletter istället för att trycka ner dem direkt i dosetten, och visst fan är det många, sjukt många känns det som! Medicinhögen såg ut som något man kunde droga hästar med... Och ändå påverkar de mig överhuvudtaget inte, annat än att det hindrar mig från att bli sjuk igen naturligtvis. Ja, jag säger då det. Här följer bild på två dagars medicin, innan höjning av litium och lyrica:

http://bt.se/edrum.jsp?article=276060#ad-content

http://bt.se/edrum.jsp?article=276061#ad-content

Iochmed den kommande artikeln i BT har jag valt att gå från att vara "smygöppen" med min sjukdom här på bloggen och med nära bekantskaper, till att vara helt öppen med den. Från och med imorgon kommer alla (grannar, arbetskamrater, före detta arbetskamrater, före detta klasskamrater, bekanta från föreningsverksamheten och i stort sett alla jag någonsin mött som memorerat mitt namn och läser BT) att veta om hur det ligger till.

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Å ena sidan avskyr jag allt hyssj kring den här sjukdomen, hur den blir stigmatiserad och dramatiserad till ingen nytta alls. Hur den är så osynlig trots att uppskattningsvis 5% av befolkningen lider av den i någon form, och ännu fler om man ser till deras anhöriga.

Men ändå... Det är en helt annan sak att förespråka en öppenhet kring psykisk sjukdom som företeelse, och att vara öppen med sin egen psykiska sjukdom.

Men faktum kvarstår. Jag har hittills aldrig mött någon som sett ner på mig, eller dömt mig pga av min bipolaritet. Och skulle jag möta någon som gjorde det skulle jag antagligen inte anse den personen värd att vara min vän ändå. Jag hoppas på att kunna bli bemött och värderad utifrån den person som jag faktiskt är, och inte pga av en sjukdom som jag har.

Jag tror att folk i allmänhet är mer öppensinnade än man ger dem kredit för. Ger man dem en chans att själva ta ställning till någonting i den här stilen, visar de sig förvånansvärt ofta skita fullständigt fan i det.

-Det här brevet… Din anmälan. Är det du som skrivit det?

-Ja.

-Men… Det är ju så välformulerat?

-Tack.

-Jag måste säga att jag är förvånad. Jag hade förväntat mig en kvinna i trettiofemårsåldern med chefsposition.

Så lät det då jag träffade reportern på BT idag. Nog har jag fått höra att jag skriver "affärsmässigt", men ändå... Hursomhelst, artikeln kommer ut i BT antingen nu i helgen eller i början av nästa vecka.

Då var det bestämt. Jag träffar den kvinnliga reportern från BT imorgon för att berätta om mina upplevelser från avd. 2 och min anmälan till Patientnämnden.

Hon (reportern) hade på något sätt fått nys om anmälan och hade, innan hon kontaktade mig, redan varit i kontakt med både verksamhetschefen och Patientnämnden om saken. Hon hade läst mitt brev till avdelningschefen och ville nu träffa mig. Jag har sagt ja till det, men det är inte utan en viss ångest. Jag känner mig inte riktigt bekväm med att gå ut i media med mina upplevelser, även om jag får vara anonym. Alla som har något anknytning till avdelningen ifråga kommer att veta att det är jag.

Nåja. Som en vän sa, "media är det kraftfullaste verktyg du kan få". Det är ju egentligen jättebra att någon går ut i media och talar om hur det fungerar inne på de där låsta avdelningarna - jag önskar bara att denna "någon" inte vore jag.

En forumsdiskussion om hemlöshet igår fick mig att, ännu en gång, börja fundera över samhällets bottenskikt och den långa resan dit. Vilka människor blir hemlösa, och varför blir dom det? På forumet försökte någon göra gällande att det är ett medvetet val, en ovilja att leva efter samhällets regler och en törst efter utanförskap. Jag ser lite annorlunda på saken.

Naturligtvis rör det sig på någon nivå om ett val. Valmöjligheter och alternativ finns alltid, kanske inte de mest attraktiva, men visst finns dem. På väg ner i skiten har dessa människor med all säkerhet ställts inför en mängd val, och valt - i allmänhetens ögon - helt fel. Så visst, att det handlar om ett val köper jag.

Vad jag däremot inte köper, är när folk mäter andra efter egen måttstock och dömer människor som inte lyckats lika bra som dem med att överkomma sina svårigheter och finna sin plats i samhället. Vi har inte samma förutsättningar, och man kan därmed inte räkna med eller begära att två människor ska hantera samma situation på samma sätt. En människa med en medfödd eller förvärvad "svaghet" kommer alltid att ha lättare för att hamna fel i livet.

Jag har många gånger hört människor säga att hemlöshet bottnar i lathet. De hemlösa "orkar inte jobba" eller "orkar inte kämpa" eller "vill inte sluta knarka" eller "tar inte emot den hjälp de får", och får därmed "skylla sig själva".

Majoriteten av Sveriges hemlösa lider av allvarlig psykisk sjukdom och/eller missbruksproblematik. Den "hjälp" samhället har att erbjuda den här gruppen med människor är, milt sagt, begränsad. Bara en sådan sak som att få hjälp med heroinmissbruk genom metadon/subutex-behandling. Det är snudd på omöjligt. Människor som kommer, halvdöda redan, och ber på sina bara knän om att sättas på metadonprogram eftersom det är det enda alternativ de har till att knarka ihjäl sig, får avslag. De har inte tagit heroin intravenöst i tillräckligt många år. Ja, år. Vad medellivslängden på en heroinist som injicerar är vet jag inte, men en överdos är ett ögonblicksverk. Håller man då på i många år, finns åtskilliga chanser att överdosera. Metadonbehandling skulle ha kunnat rädda många liv, men istället säger samhället åt missbrukaren att gå ut och knarka lite till. Du måste knarka mer, längre, hårdare och helst dö innan du kvalificerat dig för metadonbehandling.

Jag tycker det är förmätet av oss att sitta framför våra datorer och döma ut människor som redan befinner sig i ett totalt tillstånd av utanförskap och misär. Någonting måste ju ändå vara fundamentalt fel när man lever på det sättet. Nä, skämmes tammefan!

Senare i höst ska jag delta i en studie om psykisk ohälsa med samtidigt hundägande. Studien hålls av ett gäng psykologistudenter från universitetet i Umeå och kommer att handla om hundens positiva inverkan på människor som mår psykiskt dåligt.

Vad mina hundar innebär för mig kan jag inte ens klä i ord. De är mina vänner, mitt terapiarbete, min livförsäkring och min stora källa till glädje. Det finns ingen större lycka än att arbeta tillsammans med sin hund. Istället för att skriva om hur fantastiska jag tycker att mina hundar är, så lägger jag ut några bilder på dem. Enjoy!

Envis, mer envis, Rickard. Hans dator flyttade in i vår gemensamma lägenhet igår, vilket är helt ok - varken jag eller han är särskilt intresserade av att slåss om internätet. Det är bara det att han prompt skulle dra med sig sitt slitna gamla skrivbord i ek som är ungefär två meter långt, en meter brett och fult som stryk.

Jag är mycket rädd om mina kvadratmeter fri golvyta. Det bör man vara om man lever i en skokartong tillsammans med tre hundar, två katter och en pojkvän. Under gårdagen var det där förbannade skrivbordet föremål för en minst sagt livlig diskussion mellan pojkvännen och mig. Han tyckte att skrivbordet skulle in, för att det var hans och för att han tyckte om det (ungefär av samma anledning som en hund pinkar in sitt revir, med andra ord) och jag tyckte att det skulle han fan inte alls.

Efter många om och men fick skrivbordet flytta in, det också. Mest eftersom jag är så storsint och godhjärtad till min natur. Eller också berodde det på att det gav mig en anledning att vara sur och tvär hela kvällen, och det tycker jag om.

Hursomhaver...

I lördags började jag med ett nytt läkemedel som heter Campral. Campral är riddaren på vit springare som ska hjälpa mig att inte vilja dricka alkohol, återstår att se om det är tillräckligt av en hjälte för att göra det.

Annars är det samma gamla cocktail som innan; litium, fluoxetin, lyrica, propavan, stilnoct. Fungerar bra. Jag är lycklig, sådär vardagslycklig som andra människor är. Jag har tillochmed skaffat mig hälsosamma rutiner, som tidigt sänggående, tidigt uppvaknande, promenader i ottan och ibland tillochmed frukost. Det ni.

Snart kommer Telia-teknikern. Vi ska få hemtelefon. Vuxenpoäng.

Det är fredag, solig höst, knallemarknad nere i samhället och jag sitter på pizzerian och bläddrar förstrött i gårdagens BT medan jag väntar på att min högst onyttiga frukost ska bli färdig. Blicken fastnar på en svart rubrik på sidan åtta, men det tar ett par ögonblick innan jag inser vad som står.

Iranska Susan utvisades i går

Den här iranska Susan som den korta artikeln handlade om, var en av de jag satt tillsammans med på psyk i Borås. En tystlåten liten kvinna, rädd för sin egen skugga, hopplösheten personifierad. En kvinna som varit modig nog att ta sitt pick och pack och dra från sin far och sina sju bröder som misshandlat henne så svårt att hon nu bara kan ta sig fram på kryckor. En kvinna som i våras sa till BT att hon hellre tog sitt eget liv än åkte tillbaka till Iran.

Nu har alltså svenska myndigheter beslutat att Susan inte ska få vara här i Sverige längre, att den högst tveksamma vård hon givits under tvång på avd 2, SÄS sedan i våras var för bra för henne och att hon istället ska tillbaka hem - till åtta starka män som ger henne en portion misshandel till frukost, middag, kvällsmat och åtskilliga mellanmål.

Mitt älskade fosterland har sänt Susan i döden. Ja, det är så jag ser på det, för jag tvivlar inte ett ögonblick på att hon menade vad hon sa, att hon hellre tog sitt liv än återvände.

Det är något sjukt över det friska Sverige. Du är i mina tankar, Susan.

Nu har jag fått ett samtal från avdelningschefen angående kritiken jag riktade mot psykiatriavdelningen där jag vistades aug-sept. Jag ska inte sticka under stol med att jag var nervös inför hur de skulle bemöta kritiken och hur de skulle hantera min anmälan, men mannen jag pratade med var mycket trevlig och tillmötesgående och gjorde det hela ganska odramatiskt.

Anmälan hade inkommit till honom i onsdags förra veckan, och detta är vad de gjort hittills:

#Redan samma dag som anmälan inkom kallade han till personalmöte och gick igenom brevet och vilka förändringar som måste komma till stånd.

#Det är inte längre tillåtet att ta emot nyinkomna patienter i rum 2 (rummet där man bältar stökiga patienter) utan de ska istället tas emot i rum nr 1 som är ett betydligt trevligare rum, ombonat med stolar, bord, gardiner etc.

#Varje nyinkommen patient ska få gott om tid på sig tillsammans med åtminstone en ur personalen. De ska få ett papper vid inkomsten där det står alla avdelningens regler, rutiner, tider etc. De skall också visas runt på avdelningen av personalen.

#Vikt ska läggas vid kontaktmannaskapet. Patienten ska vara väl medveten om vem som är hans/hennes kontaktman och känna sig trygg och bekväm med den personen - få en relation till denne.

#Personalrummet får inte ses som ett uppehållsrum, utan personalen ska vara aktiv och finnas tillgänglig ute på avdelningen.

#Fler möten kommer komma till stånd inom de närmsta veckorna för ytterligare planering av vården

#De anställda skall ges extra utbildning

Detta är alltså vad de hunnit göra på en vecka från det att mitt brev kom in. Jag är väldigt glad över att de tagit min kritik på allvar och att de förändrar och förbättrar rutinerna på avdelningen till följd av mina klagomål.

Första veckan i november kommer avdelningschefen ringa mig igen för att återkoppla resultatet av de gångna veckornas arbete med de nya rutinerna och eventuella nya förändringar de tagit beslut om.

Den euforiska manin är magnifik i sin totala avsaknad av verklighetsförankring. Man vandrar i en förnuftsbefriad värld där ingenting längre är låst i sin förväntade form och även döda material lever, där allting har en aura av ljus och ljud och färg. Som ett barn i lek låter man sig förflyttas, flytande, från en fantasi till en annan. Natten, som en älskare, med mångbottnade skuggor och ljus som fastnar i näthinnans dårskap. Aldrig är man väl mer i kontakt med evigheten, med sin egen gudomlighet. Man ÄR en gud, ödmjukt knäböjande inför naturens storslagenhet.

Jag minns förra årets oktober. Jag minns årets första snöflingor som föll i största hemlighet klockan fyra på morgonen. Andra trodde att årets första snö föll i november, men jag visste att de föll i oktober, för jag fångade dem på tungspetsen.