Det ljuva samboskapet
Envis, mer envis, Rickard. Hans dator flyttade in i vår gemensamma lägenhet igår, vilket är helt ok - varken jag eller han är särskilt intresserade av att slåss om internätet. Det är bara det att han prompt skulle dra med sig sitt slitna gamla skrivbord i ek som är ungefär två meter långt, en meter brett och fult som stryk.
Jag är mycket rädd om mina kvadratmeter fri golvyta. Det bör man vara om man lever i en skokartong tillsammans med tre hundar, två katter och en pojkvän. Under gårdagen var det där förbannade skrivbordet föremål för en minst sagt livlig diskussion mellan pojkvännen och mig. Han tyckte att skrivbordet skulle in, för att det var hans och för att han tyckte om det (ungefär av samma anledning som en hund pinkar in sitt revir, med andra ord) och jag tyckte att det skulle han fan inte alls.
Efter många om och men fick skrivbordet flytta in, det också. Mest eftersom jag är så storsint och godhjärtad till min natur. Eller också berodde det på att det gav mig en anledning att vara sur och tvär hela kvällen, och det tycker jag om.
Hursomhaver...
I lördags började jag med ett nytt läkemedel som heter Campral. Campral är riddaren på vit springare som ska hjälpa mig att inte vilja dricka alkohol, återstår att se om det är tillräckligt av en hjälte för att göra det.
Annars är det samma gamla cocktail som innan; litium, fluoxetin, lyrica, propavan, stilnoct. Fungerar bra. Jag är lycklig, sådär vardagslycklig som andra människor är. Jag har tillochmed skaffat mig hälsosamma rutiner, som tidigt sänggående, tidigt uppvaknande, promenader i ottan och ibland tillochmed frukost. Det ni.
Snart kommer Telia-teknikern. Vi ska få hemtelefon. Vuxenpoäng.
