Fågel, fisk och mittemellan

Iochmed den stundande Finlands-resan fick jag reda på att en del av mina mediciner inte får tas över gränsen utan ett särskilt intyg, "narkotikaklassade" som de är. Jag visste om detta redan i slutet av förra veckan då jag pratat med min ssk på öppenvårdsmottagningen om saken. Jag hade tänkt gå till Apoteket och få det gjort redan i måndags, på morgonen då det inte var så mycket kunder där, men det glömdes snabbt av. Lyckligtvis kom jag på det tidigare idag - samma dag som jag åker, för övrigt - och kilade ner till Apoteket för att få det ordnat.

Det var ett smärre projekt att hitta rätt intyg, få det ifyllt och faxat - det känns ganska löjligt att man ska behöva gå igenom så mycket besvär bara för att få ta med sig sina insomningstabletter på en simpel nöjeskryssning.

Nu är det ungefär 2,5 timme tills vi åker. Det blir Nynäshamn till att börja med, vi övernattar hos vår mormor och hennes man för att sedan åka till Sthlm imorgon. Färjan går ca 14,00. Jag hoppas att jag också ska hinna träffa min kusin och hans flickvän, och naturligtvis också hennes bebismage - innehållande min guddotter som planerar sin ankomst till världen till april 2008.

Idag har jag varit hos psykologen för vidare utredning av personlighetsstörningar. Jag har hittills aldrig satt mig in i det där med personlighetsstörningar eftersom jag aldrig ansett det vara aktuellt för mig, anledningen till att jag överhuvudtaget efterfrågade en utredning var att en läkare oförsiktigt påstått sig misstänka borderlinestörning hos mig, något jag ville utesluta och kanske också motbevisa. Ett slöseri med psykiatrins resurser kanske, men det återstår att se.

Hursomhelst sökte jag information om personlighetsstörning för första gången idag, över internet, och döm om min förvåning när jag insåg att borderline bara är en i raden av många typer av personlighetsstörningar. Det finns narcissistisk, antisocial, paranoid, osjälvständig och histrionisk personlighetsstörning också. Ja, man lär så länge man lever.

Utredningar är alltid jobbiga att gå igenom, man blir tvingad att rannsaka sitt eget inre och sitt förflutna på ett sätt som man gärna hade sluppit. Det är också tröttande för huvudet med dessa oändliga frågor.

Hursomhelst, imorgon åker jag på en kryssning till Finland tillsammans med min sambo, min syster och hennes sambo. Det ska bli ett skönt avbrott i vardagen.

Idag har jag varit hos öppenvårdsteamets psykolog som tidigare utrett mig för bland annat ADHD och bipolär sjukdom (2004-2005) och han ska nu dels utreda för personlighetsstörning (olika typer, om inte annat bara för att kunna utesluta det) och ännu en gång för bipolär sjukdom (på min begäran eftersom jag av någon anledning tycks behöva upprepade bevis för att det faktiskt är så.)

Utredningen beräknas ta minst 5-6 veckor, eventuellt längre beroende på hur mycket vi hinner åstadkomma under varje besök.

Jag har börjat studera också vilket är ett välkommet avbrott i ledighetens tristess. Jag pluggar heltid på distans och just nu läser jag psykologi. Tyvärr har jag svårt för hur studierna är upplagda och hur begränsad man blir i sitt skrivande och tänkande.

Min första insändningsuppgift blev tillbakasänd med motivationen att den inte kunde betygsättas förrän jag dels förkortad den avsevärt, dels tagit bort fotnoten med specificerade källhänvisningar och ersatt den med löpande referenser i texten, dels tagit bort mina egna tankar och funderingar i texten och hållt mig till det jag kan knyta samman med sådant som jag läst. Alltså, en text helt befriad från eget tänkande och i stort sett ett enda omformulerat plagiat?

Jag har full förståelse för att det måste finnas ramar inom vilka man får arbeta då man studerar, men samtidigt känns det som om de här reglerna står i vägen för ett mera utvecklande och fritt tänkande. Så länge man inte avviker från ämnet och så länge det man skriver är tillbakalutat mot något, samt naturligtvis att man utför själva uppgiften ifråga på ett tillfredställande sätt, så tycker jag att man kan få det studieutrymme som, åtminstone i mitt fall, vore oändligt mycket mer utvecklande.

Eller kanske har jag bara svårt att acceptera att min inlämningsuppgift inte var fullt så insiktsfull och välformulerad som jag trodde...

Hursomhelst, ämnet var missbruk ur olika psykologiska synvinklar:

Jag valde att skriva om missbruk och beroendeproblematik med förhoppningen att bättre förstå de komplexa processer som möjliggör utvecklandet av ett missbruk. Är vissa människor mer sannolika än andra att bli missbrukare, och i så fall varför? Vilka faktorer spelar in?

Missbruk ur ett psykodynamiskt perspektiv

(Psykodynamik – grovt förenklat en förklaring till människans beteende som resultat av ett samspel mellan behov, känslor och rationella överväganden)

För att ett fullskaligt, tvångsmässigt missbruk skall kunna utvecklas krävs för det första en slags medfödd sårbarhet eller otillräcklighet. Man talar också ofta om att till exempel alkoholism är ärftligt, vilket jag anser vara en sanning med modifikation. Det man ärver är väl snarare en otillräcklig psykologisk grund, en slags mental skörhet som i sig inte behöver leda till ett senare missbruk, men som gör det betydligt mer sannolikt.

Enligt den psykodynamiska teorin är barndomen och de tidiga upplevelserna mycket viktiga för utvecklandet av ett missbruk. Man ser ofta att vuxna missbrukare på ett eller annat sätt haft en otrygg eller traumatisk barndom. Många gånger är händelserna helt eller delvis förträngda, många missbrukare saknar dessutom helt minnen från sina tidiga barndomsår. Det är dessa händelser och de medföljande svåra känslorna som man vill fly undan med hjälp av drogen, missbrukaren är rädd för sitt eget inre och alla de obearbetade känslor som väntar henne där.

De flesta missbrukare börjar använda någon form av droger under tidiga tonår, och missbruket föregås ofta av till exempel avvikande beteende, skolfrånvaro, problematiska mellanmänskliga relationer, ångest och depressiva inslag. Då puberteten och ungdomstiden kommer att kretsa kring drogen och de situationer inom vilka den förekommer, går missbrukaren miste om den mognadsprocess som tonårstiden annars skulle ha medfört, vilket gör att missbruket snart antar en tvångsmässig karaktär. Själva tvångsmässigheten är essentiell i missbruket, att man upplever sig styrd av ett inre tvång, eftersom medvetna val kräver en mognad som missbrukaren sällan hunnit uppnå.

Det psykodynamiska perspektivet talar även för att drogmissbruket är en slags inåtvänd ilska, ett våld på den egna personen, som kan grunda sig i en omedveten vilja att hämnas på sina föräldrar för barndomens otrygghet. Missbruket kan också vara ett sätt att provocera och utmana.

Sigmund Freud

Den mest kända personen inom det psykodynamiska perspektivet borde vara Sigmund Freud (1856-1939) som var verksam i Österrike som både läkare och författare och som grundade vår moderna psykoterapi. Freud lade stor vikt på människans sexualitet och på hennes drömmar, bland annat ansåg han att drömmar var ett sätt för människan att på ett omedvetet plan bearbeta händelser och upplevelser som varit svåra, eller leva ut förtryckta önskningar och begär. Han ansåg också att den tidiga tiden i en människas liv var av största betydelse för hur hon utvecklades och fungerade även som vuxen, och att saker som händer i den tidiga barndomen kan påverka människan i hela hennes liv, beträffande hur hon mår, tänker, agerar och förhåller sig till andra människor.

Freud delade också in människans person i de tre skikt som han kallade för detet, överjaget och jaget. Kort sammanfattat var det första ett namn på människans medfödda egenskaper och drifter, medan det andra utgjorde personlighetens kontrollerande verktyg och det sistnämnda den medvetna delen av människans personlighet. Han talade också om människors tidiga utveckling genom den orala, den anala och den falliska fasen.

Missbruk ur ett socialpsykologiskt perspektiv

(Socialpsykologi – grovt förenklat samspelet mellan människan och samhället hon lever i)

Att se på saken ur ett helt och hållet socialpsykologiskt perspektiv skulle innebära att vi antar att alla föds med samma grundläggande förutsättningar och att det istället är miljön ensam som formar den missbrukande människan. Kanske upplevs uppväxtmiljön så belastande eller otrygg att den för livet ärrar den unga människan? Det hon upplever är så outplånligt att hon även i vuxen ålder är inkapabel att hantera sina känslor och sin tillvaro.

Det kan också röra sig om en uppväxt där missbruk funnits på nära håll, till exempel hos någon eller båda av föräldrarna. De sätt på vilka de vuxna agerar påverkar barnet omedvetet, missbruket blir en naturlig del av dess liv och det bryter med lätthet igenom de spärrar som ett barn med annan uppväxtmiljö för stunden skulle hindras av när det gäller att påbörja ett missbruk. Vägen till missbruk blir, med andra ord, betydligt kortare för den som är uppväxt med liknande problematik.

Andra saker som kan spela in är naturligtvis övriga människor i den unga människans närhet och dessas ställningstagande till droger och alkohol. Precis som med en beroendeproblematik hos föräldrar, kan förekomsten av missbruk hos vänner och i övriga bekantskapskretsen också vara av stor betydelse för huruvida en människa hänger sig ett missbruk av någon typ. Även samhället i stort kan ha betydelse. Hurdan är samhällets syn på berusningsmedel av olika sorter? Vilka budskap når den unga via media, reklam, skola och umgänge med andra människor? Hur stor är tillgängligheten?

Socialpsykologi lär härstamma från artonhundratalets senare del och ha blivit ett väl etablerat synsätt omkring trettio år därefter.

Johan Asplund

Asplund är en känd svensk socialpsykolog och tillika sociolog, professor, författare och översättare, född 1937 och bosatt i Lund. Han är också en omtyckt föreläsare med intresse för, utöver individens interaktion med samhället, bland annat problemlösningspsykologi.

Asplund belönades med Svenska Akademiens essäpris 2007.

Egna tankar och reflektioner

Det perspektiv som bäst överensstämmer med mina egna tankar och värderingar är utan tvekan det psykodynamiska, åtminstone när det gäller just missbruksproblematik. Då jag själv anser att vi alla föds med olika förutsättningar och att våra egenskaper, beteenden och behov till stor del är genetiskt betingade, samt att jag helt och fullt tror på de kemiska och biologiska processer som påverkar vårt mående, kan jag inte helt och fullt ta till mig det socialpsykologiska perspektivet.

Jag håller visserligen med om att uppväxtmiljö och samhälle har ett stort inflytande på en individ under utveckling och att det krävs en förvärvad skörhet för att en människa ska ge sig in i ett sådant aktivt, provocerande och destruktivt beteende som missbruk och det sociala och juridiska utanförskap det innebär, men jag tror samtidigt inte att det är hela sanningen.

Det psykodynamiska perspektivet behandlar också det miljö och uppväxt i allra högsta grad, men utan att negligera det biologiska och ärftliga. Psykodynamiken ser till vad jag upplever vara en vidare helhet, där många olika faktorer av vitt skilda slag tillsammans utgör en människa och hennes unika egenskaper och förutsättningar.

Källor:

”Psykologi A, för vård och omsorg”, Kurt och Britt-Inger Olsson, Liber 2001

”Drogberoende, psykologi och terapi”, Joachim Volckerts, Prisma 2003

”Jaget och missbrukaren”, Craig Nakken, Proprius 1996

”Kidnappad hjärna, en bok om missbruk och beroende”, Miki Agerberg, Studentlitteratur 1991

”Socialpsykiatri, subjektivitet, överskridande och förändring”, Thomas Johansson, Studentlitteratur 2001

”Genom huvudet, problemlösningens socialpsykologi”, Johan Asplund, Korpen 2002