Ångesten vrider sig runt bland mina inälvor som en livlig orm och lämnar mig ingen ro.
Ångest då jag inte studerar, men ännu värre ångest då jag gör det eftersom resultatet blir så otillfredsställande.
Ångest då jag dricker, då jag varje dag står vid Systembolagets kassa alldeles för tidigt på dagen som en skamsen hund med svansen mellan benen och ser hur personalen föraktar mig och tycker synd om mig för min svaghet. "Idag igen?", ser de ut att tänka. Ändå är den ångesten - den skammen - ingenting motför den ångest jag drabbas av om jag inte dricker.
Jag kan inte läsa en bok utan att få ångest över att jag inte skriver en egen. Så jag läser en sida, skriver en egen, läser igen, skriver... Det finns ingen glädje i att lägga orden på tangenterna, det har blivit ett tvång.
Jag får ångest över att jag inte tränar mina hundar så mycket och ofta och så engagerat som jag borde och brukar, men själva träningen är ångestfylld och tvångsmässig. Måste avancera framåt, måste bli duktig, måste tävla, måste vinna. Kan jag inte det så vill jag inte träna alls, det ger mig bara ännu mer ångest.
Ångest över att se buken svälla över byxkanten. Jag äter för mycket. För att döva ångesten äter jag ännu mer. Mat stimulerar hjärnans belöningssystem, och det märks verkligen. Med den där smörgåsen i handen lyckas jag tillfälligt jaga ångesten på flykten.
Ångest över ekonomin, över pengarna som aldrig räcker till. Även handlandet är ett sätt att jaga ångesten på flykten, jag handlar fast jag inte har råd, jag lever över mina tillgångar.
Ångest över alla förändringar. Min skötare på öppenvårdsmottagningen ska byta jobb. Kommer jag vara tvungen att lära känna en ny människa då? Tänk om jag inte tycker om honom eller henne? Jag vill att allting ska vara som det alltid har varit, att alla rutiner ska vara desamma och att alla människor jag lärt mig lita på ska finnas kvar.
Ångest över den stundande flytten. Kommer min ekonomi att klara den mycket högre hyran? Kommer hyresvärden anmärka på lägenhetens slitningar då han ser den i sin nakenhet? På den repade parketten, på den skavda tapeten?
Ångest över att lägenheten är så stökig, över att jag inte orkar ta tag i det och städa. Livrädd för att någon ska komma på besök innan jag orkat ta itu med disken, torkat golven, tvättat fönstren.
Ångest över att se tillbaka på det som varit då jag skriver mitt bokmanus. På människor jag älskat som har försvunnit, de som med tiden glidit allt längre bort och de som dött. Alla som på ett eller annat sätt är så djävla oåterkalleligt borta.
Ångest.
