Fågel, fisk och mittemellan

På sätt och vis har jag redan skrivit boken. Många gånger, i mitt huvud. Det är en jävligt bra bok. Den räddade mitt liv.

Ändå landar orden på tangenterna med sådan ansträngning, och varje ny mening som tar form på skärmen skakar omilt liv i ångesten, som sömndrucket och pliktskyldigt klöser mig på revbenen från insidan. Det är inte bra nog. Det kommer aldrig att bli bra nog. Orden ser fattiga ut i sin nakenhet och är inte omgivna av samma drömliknande skimmer och magi som de är då de för första gången tar form i mitt huvud. Skrivandet, som borde ha varit ett förhållande av starkaste vänskap och djupaste kärlek, har förvandlats till ett infekterat äktenskap som jag inte längre står ut att leva i. Ändå kan jag inte förmå mig att ta ut skilsmässa. Inte ännu, inte innan boken är färdig.

Etthundratrettio sidor har trots allt tagit form under mina envisa fingrar. Det är etthundratrettio sidor av svettig besatthet, ovillkorlig beslutsamhet och lojal ångest. Etthundratrettio sidor av berusad lycka och domnad apati, av livslust och dödsdrift, av vänskap och ensamhet. Men framförallt är det etthundratrettio sidor av drömmar, drömmar som stryker mig kring benen som en kelsjuk katt och får mig att gång på gång sätta mig framför datorn med hårt sammanbitna tänder, redo att ta upp striden med skrivångesten och smärtsamt förlösa ytterligare några ord, väl medveten om att varje ord är ett ord närmare drömmen.