Det sjuka och det friska
Så länge jag kan minnas har jag slitits mellan två världar. Två öden, om man så vill, eller två identiteter. Det har hittills varit omöjligt för mig att helt överge någon av dem, istället svajar jag mellan dem som en osmidig lindansös på sin lina, kränger från den ena sidan till den andra. Mellan det som är friskt och det som är sjukt.
Många gånger möter jag galenskapens söner och döttrar och gemensamt för många av dem är att de lever i sjukdomens skugga, de är sin sjukdom. Jag har varit där jag också, vid ett flertal tillfällen. Jag har blivit ett med depressionens mörker och jag har hängett mig fullständigt åt manins ljuva vansinne. Jag har komprimerat mig själv till en sjukdom och en psykisk otillräcklighet och därmed - helt omedvetet - ökat avståndet mellan mig själv och mina medmänniskor, mellan mig själv och samhället jag lever i. Jag har inte ansett mig behöva leva efter samma regler som friska människor därför att jag inte varit frisk. Jag har istället levt i en slags parallell värld, där min insyn i normala människors liv bara varit fylld av avund. Jag har hela tiden understrukit min egen otillräcklighet. "Jag kan inte, klarar inte, fixar inte, vet inte hur man gör, är oförmögen, vågar inte, förstår inte, vill inte, orkar inte".
Nu är jag evigt trött på att vara sjuk. Jag är beredd att lämna min tidigare otillräcklighet bakom mig för gott och äntligen våga ta språnget ut i den riktiga världen. Visst kommer det ta tid för mig att lära mig vara människa, en hel människa, men jag är övertygad om att det är värt alla ansträngningar. Jag tänker aldrig mer leva i skuggan av en sjukdom.
