Fågel, fisk och mittemellan

Så länge jag kan minnas har jag slitits mellan två världar. Två öden, om man så vill, eller två identiteter. Det har hittills varit omöjligt för mig att helt överge någon av dem, istället svajar jag mellan dem som en osmidig lindansös på sin lina, kränger från den ena sidan till den andra. Mellan det som är friskt och det som är sjukt.

Många gånger möter jag galenskapens söner och döttrar och gemensamt för många av dem är att de lever i sjukdomens skugga, de är sin sjukdom. Jag har varit där jag också, vid ett flertal tillfällen. Jag har blivit ett med depressionens mörker och jag har hängett mig fullständigt åt manins ljuva vansinne. Jag har komprimerat mig själv till en sjukdom och en psykisk otillräcklighet och därmed - helt omedvetet - ökat avståndet mellan mig själv och mina medmänniskor, mellan mig själv och samhället jag lever i. Jag har inte ansett mig behöva leva efter samma regler som friska människor därför att jag inte varit frisk. Jag har istället levt i en slags parallell värld, där min insyn i normala människors liv bara varit fylld av avund. Jag har hela tiden understrukit min egen otillräcklighet. "Jag kan inte, klarar inte, fixar inte, vet inte hur man gör, är oförmögen, vågar inte, förstår inte, vill inte, orkar inte".

Nu är jag evigt trött på att vara sjuk. Jag är beredd att lämna min tidigare otillräcklighet bakom mig för gott och äntligen våga ta språnget ut i den riktiga världen. Visst kommer det ta tid för mig att lära mig vara människa, en hel människa, men jag är övertygad om att det är värt alla ansträngningar. Jag tänker aldrig mer leva i skuggan av en sjukdom.

På sätt och vis har jag redan skrivit boken. Många gånger, i mitt huvud. Det är en jävligt bra bok. Den räddade mitt liv.

Ändå landar orden på tangenterna med sådan ansträngning, och varje ny mening som tar form på skärmen skakar omilt liv i ångesten, som sömndrucket och pliktskyldigt klöser mig på revbenen från insidan. Det är inte bra nog. Det kommer aldrig att bli bra nog. Orden ser fattiga ut i sin nakenhet och är inte omgivna av samma drömliknande skimmer och magi som de är då de för första gången tar form i mitt huvud. Skrivandet, som borde ha varit ett förhållande av starkaste vänskap och djupaste kärlek, har förvandlats till ett infekterat äktenskap som jag inte längre står ut att leva i. Ändå kan jag inte förmå mig att ta ut skilsmässa. Inte ännu, inte innan boken är färdig.

Etthundratrettio sidor har trots allt tagit form under mina envisa fingrar. Det är etthundratrettio sidor av svettig besatthet, ovillkorlig beslutsamhet och lojal ångest. Etthundratrettio sidor av berusad lycka och domnad apati, av livslust och dödsdrift, av vänskap och ensamhet. Men framförallt är det etthundratrettio sidor av drömmar, drömmar som stryker mig kring benen som en kelsjuk katt och får mig att gång på gång sätta mig framför datorn med hårt sammanbitna tänder, redo att ta upp striden med skrivångesten och smärtsamt förlösa ytterligare några ord, väl medveten om att varje ord är ett ord närmare drömmen.

Mitt frikort har gått ut så besöket på Apoteket idag gick på över 700kr, och jag inser att det kostar en hel del pengar att vara sjuk. Varje månad betalar jag detta för mina mediciner:

Litium 123kr

Fluoxetin 169kr

Lyrica 467kr

Theralen 231kr

Nozinan 276kr

Propavan 108,50kr

Stilnoct 107kr

Campral 262kr

Antabus 239,50kr

Alltså sammanlagt 1983 kr i månaden - på bara medicin! Lyckligtvis går högkostnadsskyddet snabbt in och börjar täcka upp allt mer av kostnaderna, men iallafall. Det är inte klokt.

Lägg då till regelbundna besök hos psykiatrisk sjuksköterska, psykolog och läkare som går på 80-300kr per besök samt litiumproverna man måste ta regelbundet, som kostar 60kr styck. Det plockar på och blir en hel del pengar, pengar som man kunde ha haft roligt för istället.

Det är dyrt att vara sjuk.

Från och med idag dubblar vi dosen Nozinan. Tillsammans med mina andra mediciner - Theralen, Propavan, Stilnoct och Imovane - gör det förhoppningsvis min nattsömn god och ostörd.

Ångesten vrider sig runt bland mina inälvor som en livlig orm och lämnar mig ingen ro.

Ångest då jag inte studerar, men ännu värre ångest då jag gör det eftersom resultatet blir så otillfredsställande.

Ångest då jag dricker, då jag varje dag står vid Systembolagets kassa alldeles för tidigt på dagen som en skamsen hund med svansen mellan benen och ser hur personalen föraktar mig och tycker synd om mig för min svaghet. "Idag igen?", ser de ut att tänka. Ändå är den ångesten - den skammen - ingenting motför den ångest jag drabbas av om jag inte dricker.

Jag kan inte läsa en bok utan att få ångest över att jag inte skriver en egen. Så jag läser en sida, skriver en egen, läser igen, skriver... Det finns ingen glädje i att lägga orden på tangenterna, det har blivit ett tvång.

Jag får ångest över att jag inte tränar mina hundar så mycket och ofta och så engagerat som jag borde och brukar, men själva träningen är ångestfylld och tvångsmässig. Måste avancera framåt, måste bli duktig, måste tävla, måste vinna. Kan jag inte det så vill jag inte träna alls, det ger mig bara ännu mer ångest.

Ångest över att se buken svälla över byxkanten. Jag äter för mycket. För att döva ångesten äter jag ännu mer. Mat stimulerar hjärnans belöningssystem, och det märks verkligen. Med den där smörgåsen i handen lyckas jag tillfälligt jaga ångesten på flykten.

Ångest över ekonomin, över pengarna som aldrig räcker till. Även handlandet är ett sätt att jaga ångesten på flykten, jag handlar fast jag inte har råd, jag lever över mina tillgångar.

Ångest över alla förändringar. Min skötare på öppenvårdsmottagningen ska byta jobb. Kommer jag vara tvungen att lära känna en ny människa då? Tänk om jag inte tycker om honom eller henne? Jag vill att allting ska vara som det alltid har varit, att alla rutiner ska vara desamma och att alla människor jag lärt mig lita på ska finnas kvar.

Ångest över den stundande flytten. Kommer min ekonomi att klara den mycket högre hyran? Kommer hyresvärden anmärka på lägenhetens slitningar då han ser den i sin nakenhet? På den repade parketten, på den skavda tapeten?

Ångest över att lägenheten är så stökig, över att jag inte orkar ta tag i det och städa. Livrädd för att någon ska komma på besök innan jag orkat ta itu med disken, torkat golven, tvättat fönstren.

Ångest över att se tillbaka på det som varit då jag skriver mitt bokmanus. På människor jag älskat som har försvunnit, de som med tiden glidit allt längre bort och de som dött. Alla som på ett eller annat sätt är så djävla oåterkalleligt borta.

Ångest.

På fredag ska vi sätta in en ny medicin som komplement till de övriga, i första hand för att förbättra sömnen (sover oroligt och har mardrömmar). Läkemedlet heter Nozinan och är egentligen neuroleptika (används vid psykotiska tillstånd) men ska tydligen fungera bra även i andra sammanhang.

Som vanligt sätter jag allt mitt hopp och min tilltro i den nya medicinen. Nu ska det väl ändå bli bra?

Jag skulle vara snäll. Omtänksam. Jag skulle möta honom i dörren, falla i hans armar, kyssa honom, fråga hur hans dag hade varit. Jag skulle lyssna och bry mig om vad han sade. Jag skulle laga någonting gott åt honom på kvällen, bjuda på vin. Jag skulle sitta nära honom, glittra med ögonen mot honom. visa honom hur viktig han är i mitt liv varke sekund av vår samvaro. Jag skulle älska med honom. Jag skulle vilja älska med honom. Vara älskvärd, vara älskande. Vara en riktig flickvän.

Men jag klarar det inte, jag kan helt enkelt inte vara allt det som jag borde vara, allting som jag önskar att jag vore. Jag vill skjuta honom från mig, därför att jag inte vet hur jag ska ta honom till mig. Jag vill skrämma bort honom från mitt liv, därför att jag inte vet hur man lever tillsammans. Jag vill vara ensam, men jag vill inte förlora honom. Hur förklarar man det?

Hans röst är arg i telefonen. Han har fått nog nu. Jag kan inte klandra honom. Hur mycket kan man begära att en enda person ska stå ut med? För en sekund vädjar jag till honom att förstå mig, men hur ska han kunna det? Jag förstår inte ens själv varför jag gör som jag gör. Frånstötningsprocessen pågår mot min vilja, jag kan inte rå för det. Än en gång vill jag att han ska ta hänsyn till mig. Kan han inte bara förstå att jag mår dåligt just nu? Men så slår insikten in i mig...

Det är inte han som inte förstår mig. Det är jag som inte förstår honom. Som inte ens försöker sätta mig in i hans situation. Som inte förmår göra någonting åt det. Jag ser hur allting går åt helvete, men jag orkar inte ordna det. Jag låter det hellre försvinna. Det är enklast så, kanske mest smärtfritt. Jag orkar inte...

Ångesten börjar redan vid klädvalet. Vad ska man ha på sig? Vad har de andra på sig? Hur finklädd ska man vara? Fan, jag har ju inte ens några finkläder! Paniken pyr under skinnet på mig då jag prövar kläder. Någorlunda fin tröja, ett par jeans, höga klackar, glittrande smycken. Snabb blick på mig själv i spegeln och jag vill skrika ut min frustration. Sådär kan man bara inte se ut! Jag kan inte visa mig bland folk och se ut såhär. Kastar av mig kläderna, byter ut dem mot rejäla hundförarkläder. Det känns mer bekvämt, men det ser fruktansvärt ovårdat ut. Ångesten klöser mig på revbenen från insidan. Vilka kläder jag än väljer kommer jag att känna mig obekväm. Det blir de hundförarkläderna. Arrak Outdoor och rejäla vandrarkängor. Ångrar mig i samma sekund som jag satt mig i bilen. Man kan inte gå på julbord och se ut så här! Hur fan tänkte jag, egentligen? Självklart skulle jag valt de finare kläderna.

I bilen ska man vara trevlig och prata. Skratta åt skämt. Svara på frågor. Tur att det har hunnir bli mörkt så att ingen lägger märke till hur jag sitter upptryckt mot rutan med tårar i ögonen, panikslagen inför tanken att spendera en hel kväll med mer eller mindre främmande människor.

Väl framme deklarerar sambons chef stolt att han har en överraskning. Vi ska leka lekar. Jag dör lite inombords. Laglekar. Man ska alltså prestera något. Skräcken är total. Jag andas i snabba, grunda andetag och försöker behärska min panik. Det går bra, du fixar det här, det är över snart, bara du börjar så kommer det kännas bättre sedan...

In i en stor ladugård där det finns en hel massa aktiviteter. Yxkastning, älgbens-basket, freesbeekastning, luftgevärsskjutning. Jag gömmer mig skyggt bakom sambon. Alla flyktfunktioner är aktiverade. Nu sticker jag, tänker jag gång på gång, nu springer jag min väg.

Försöker få sambon att tala om för de andra att jag inte vill vara med i lekarna. Jag vågar inte säga det själv, vill inte dra uppmärksamheten till mig. Sambon vägrar, det får jag säga själv, tycker han. Det gör jag, försiktigt. "JOOO", gastar alla unisont. "Klart du ska vara med!"

Innan jag vet ordet av är jag indelad i ett lag. Paniken är total. Jag kämpar med andningen. Nu slipper jag inte undan...

Första leken är en tremannalek där man gemensamt ska dra i en mängd rep för att föra in en blytyngd i olika hål. Jag ser framför mig hur jag bara står och drar och drar i repet, utan att fatta någonting, och förstör för mitt lag. "Jag vill inte!", piper jag och drar sambons chef lätt i ärmen. "Jag vill titta på."

Det får jag, men han ser missnöjd ut. Han har ju ansträngt sig så för att hitta på någonting annorlunda, något utöver det vanliga. Jag känner mig som en jävla skurk. Så otroligt otacksam jag är. Jag äcklas av mig själv, hatar mig själv. Tar en öl och dricker så fort jag kan. Måtte alkoholen hjälpa, annars vet jag inte hur jag ska fixa kvällen.

"Är ni inte fler i ert lag?", undrar protokollnissen. Fan ta dig, tänker jag och försöker gömma mig bakom en pelare. Syns inte, syns inte, syns inte... Men jag syns. "Jo, CAMILLA är med i vårt lag!", ropar alla unisont. Just då hatar jag dem. Måste de göra en så stor grej av det? Jag fixar det inte, orkar inte, kan inte...

Sedan dags för själva julbordet. Svansar efter sambon till maten, vågar inte gå själv. Tar en liten, liten portion. Tycker att alla tittar på mig för att jag äter så lite. Känner mig otacksam. Nästa gång tar jag en stor, stor portion. Tycker alla tittar på mig. Känner mig glupsk. Skäms över min mat. Äter så fort jag kan så ingen ska hinna se hur mycket som låg på tallriken. Ångest.

Tittar på barnen som springer och leker. Blir mycket ledsen. Tänker att jag aldrig mer kommer få vara barn igen. Tänker att jag aldrig kommer att få egna barn. Tittar och tittar och blir mer och mer ledsen. Tittar på kvinnorna som är med vid bordet. Blir ledsen över att jag aldrig kommer vara lika vacker som dem. Beställer en öl med högsta alkholstyrka och dricker begärligt.

Önskar att jag vore som andra. Jag vill vara någon som inte kommer till ett julbord med gråten i halsen. En normal människa.

Då vi äntlige åker hem släpper trycket. All ångest lättar. Jag fixade det! Det är över nu! Nu får jag åka hem och lägga mig och dö en stund i min soffa! Känner mig nästan glad. Skrattar, skojar. Är så lättad som jag inte trodde var möjligt.

Hemma slukar jag mina sömntabletter och faller ned i soffan och hoppas att ingen märkte hur jävla off jag var under kvällen. Tänker att de nog snackar om det sinsemellan, hur missanpassad jag är. Hur otacksam jag är. Hur tråkig jag är, som inte ens vill leka lekar. Men jag glömmer och somnar. Nu är det gjort.

Har genomgått IDS-100, angående situationer som stimulerar till missbruk, och nu har jag fått resultatet - ett papper fyllt av staplar och siffror. Det verkar som om jag tycker att alla tänkbara anledningar är goda anledningar att dricka. Jag insåg inte själv att jag hade den inställningen, men nu när jag fått det svart på vitt måste jag väl erkänna det för mig själv... Jag vill dricka. Jämt.

Riskprofil IDS-100

Obehagliga känslor - 70

Fysiskt obehag - 30

Behagliga känslor - 56

Testande av personlig kontroll - 80

Sug / frestelser - 73

Konflikter med andra - 28

Socialt tryck - 63

Trevlig samvaro - 63

Vill jag sluta? Självklart. Fast samtidigt inte. Helst skulle jag nog bara vilja vakna upp en morgon och inte vilja dricka. Jag skulle vilja göra det lätt för mig, såklart. Slippa obehag. Bara bli som andra människor sådär över en natt.

Det vore något, det.

"Då klockan började närma sig ett på onsdagseftermiddagen kunde jag knappt sitta still i väntan på att mina anhöriga skulle få komma på besök. Det hade bara gått tre dygn sedan jag senast träffat dem, men det hade varit tre förödande långa, sömnlösa dygn.

Jag satt på en textilklädd stol ute i korridoren med blicken fäst vid klockan och dess visare som vandrade över urtavlan i ett försök att genom ren viljekraft mana dem att gå fortare.

”Väntar du på något?”

En skötare hade stannat till bredvid mig. Han hade en vänlig uppsyn och en skånsk dialekt, som bleks något av vad som måste ha varit många års boende i landets mittersta regioner.

Han bar en ledig bomullsskjorta med rutmönster, jeans och sandaler över ett par vita strumpor.

Åke, som skötaren hette enligt en liten namnskylt han fäst vid skjortans bröstficka, slog sig ned i den lediga stolen bredvid mig och log. Jag tyckte han verkade vara en trevlig man, han var avslappnad och tillmötesgående i en miljö där de flesta anställda tycktes vara omkringschasade av sin egen inre stress. Han föreföll mig vara en man som faktiskt trivdes med sitt yrkesval – jag tror att många av hans medarbetare inte gjorde det, och att det var därför de var så krassa i sitt bemötande och slarviga i sitt yrkesutövande. Det var alltför mycket missnöje, frustration och okunskap – skötarna hade inte psykiatrisk inriktning på sin utbildning, många var mycket unga och oerfarna, ännu fler var frustrerade och missnöjda över sina arbetsförhållanden och de ständiga hoten om nedskärning och somliga hade helt enkelt anställts i brist på mer kompetent personal. Psykiatriyrket hör inte till de attraktivaste jobben på marknaden.

”Ja, min familj kommer nu klockan ett. De har lovat att ta med sin en av mina hundar”

Jag sa det inte utan viss stolthet i rösten. De gångna dagarna hade jag sett andra patienters anhöriga komma och gå, men dittills hade ingen kommit för att hälsa på mig. Jag hade dessutom alltid satt en stolthet i mina hundar, deras skötsel och deras träning. Där, på sjukhuset, kändes det viktigare än någonsin att bevisa att jag faktiskt dög någonting till och att jag i många avseenden var en helt vanlig människa som gjorde helt vanliga saker. Jag kunde vara hur sjuk och nedgången som helst, men mina hundar tog jag i alla fall hand om. De var min livboj i det stormiga hav som var min tillvaro just då, och vid den klängde jag mig fast för allt vad jag var värd.

Åke frågade vad för slags hundar det var jag hade, och en lång stund satt vi bara och pratade om dem och om hundar i allmänhet.

Till slut ringde portklockan, och Åke gick för att öppna. In genom dörren kom min mamma, och jag sprang i famnen på henne, rusig i min lycka över att få fångenskapen avbruten, om så bara för en liten stund.

Jag var redan påklädd och hade mina gamla gympaskor på fötterna, så jag var redo att gå ut genast.

”Ha så trevligt!”, vinkade Åke medan han höll upp dörren åt oss. ”Var tillbaka om två timmar”.

Jag nästan sprang nedför trapporna och kastade mig på ytterporten. Där utanför blev jag stående en kort stund och bara njöt. Jag hade bara varit på avdelningen i tre dygn, men jag hade redan glömt den fantastiska känslan av vind i håret och sensommarsolens värme mot ansiktet. I det ögonblicket kände jag mig fri, berusande fri, och ingenting kunde inkräkta på den känslan – inte ens vetskapen om att jag så småningom skulle behöva återvända till min ofrivilliga fångenskap.

En bit bort såg jag min pappa stå lutad mot sin gamla vinröda Ford av kombimodell. Han såg sund och somrig ut i sin fladdrande Hawaii-skjorta och solglasögon på näsroten.

”Nellie?”, undrade jag med andan i halsen. ”Är Nellie med?”

Ett ögonblick blev jag rädd att de skulle ha glömt av att ta med sig henne, eller beslutat sig för att inte göra det, men pappa öppnade genast bilens baklucka och Nellie tog ett vigt skutt ut. Väl nere på marken skakade hon på sig och styrde just kursen mot ett träd i närheten då jag ropade på henne. Hon stannade upp, märkbart förvirrad, och då hon insåg att jag var där rusade hon rakt in i famnen på mig. Hon gnällde i iver och viftade så häftigt på svansen att hela kroppen rörde sig i ormande rörelser. Jag satte näsan i hennes päls och drog in den härligt välbekanta doften av hund, av min hund, och smekte henne över ryggens blanksvarta, silkesmjuka päls.

”Hej Nellie”, mumlade jag om och om i hennes öra. ”Hej på dig, gumman.”

Först när benen började värka och ryggen mola reste jag mig upp och borstade av kläderna.

Om min senaste mani, hösten 2006

"Jag var som mest aktiv om natten. Tolvslaget gick rakt in i blodomloppet på mig som tio koppar kaffe, och efter det var det inte möjligt att varva ner eller gå och lägga sig. Först klarade jag inte av att hantera all den plötsliga överskottsenergin och rastlösheten drev mig att vandra fram och tillbaka genom lägenheten som en osalig ande. Svettig och vildögd och med paniken pyrande strax under skinnet, började jag så småningom använda min energi till något med produktivt. Jag städade. Natt efter natt städade jag som besatt, ändå var det aldrig särskilt rent eller snyggt hemma hos mig. För det mesta kastade jag bara omkring saker. Jag kunde besluta mig för att sortera en byrålåda, men det slutade alltid med att jag var iväg och gjorde något helt annat, medan byrålådans innehöll låg omkringstrött på golvet där jag lämnat det.

Tankarna löpte som ekorrar i huvudet på mig, oorganiserade, förvirrade, skyndsamma. Jag började skriva i ett fåfängt försök att få mina rusande tankar under kontroll, och jag skrev med samma glödande, svettiga besatthet som jag gjorde allting annat. Jag skrev tills handleden värkte och fingrarna stelnade i sitt grepp om pennan. Jag skrev tills jag inte längre ägde orden, tills jag inte ens var medveten om att jag skrev. Sida efter sida, skrivblock efter skrivblock. Det var bara strunt, det jag skrev, sammanhangslöst och förvirrat, ett smakprov på min egen desorienterade hjärna som var stundtals tilltalande, stundtals makabert.

Jag började också ta ut hundarna på långa, nattliga promenader. Jag ryckte dem helt fräckt ur deras nattsömn och deras rutiner, och bjöd med dem ut i höstnatten. Tillsammans tillryggalade vi med lätthet flera mil på en enda natt.

De nattliga promenaderna var en minst sagt njutbar upplevelse. Mina samtliga sinnen var uppskruvade till max, och det var som om jag upplevde allting för första gången. Med oändlig fascination kände jag vinden i håret, såg jag stjärnorna ovanför mig, hörde jag gatlyktornas monotona elektricitetssurr, och jag kände en djup och uppfyllande känsla av tillhörighet. Jag var en del av detta, allt som jag såg och hörde och kände, allt runt omkring mig och allt bortom det jag såg. Vi var inte separata varelser och tingestar längre, låsta i vår förväntade form och onåbara för varandra, utan en enda namnlös företeelse.

Jag såg på björkarna och deras stammar vred sig lustfyllt inför min blick, albinovita med silverlyster och svarta ärr som lockade till beröring. Jag stod framför björkarna en lång stund, i fascination och tyst vördnad. Sedan sträckte jag försiktigt ut ena handen och rörde lätt vid barken. Den var sval och alldeles slät. I sin silvriga lyster var den sensuell och tilldragande som en kvinnas nakna hud. Jag vidrörde ett av de svarta märkena, som kontrasterade så skarpt mot allt det vita, månkyssta, och fann ytan hård, skrovlig och uppbräckt. Det påminde mig om sårkanterna på ett sargat bytesdjur, fast förkolnade, förstelnade, förevigade i stammen på ett livskraftigt träd.

Ofta stod jag bara stilla någonstans och njöt. Jag kände det som om jag blivit inbjuden i en alldeles ny värld, där ingenting var som jag tidigare trott det var, och där allting hade som en aura av ljus och ljud och färger. Jag såg på asfalten vid mina fötter och log åt alla de små skimrande stenarna däri, de som uppfyllde sitt öde med sådan värdighet, trots att de var natthimlens avbild; tusentals glimrande små ljuspunkter, tillbakalutade på en botten av djupaste svart.

Världen kom till liv och förändrades framför mina ögon under dessa nattliga promenader. Den nyasfalterade gångvägen jag gick på, kunde om jag så önskade öppna upp, ändra form, och förvandlas till den mörkaste och vackraste havsyta. På så sätt klarade jag mästerstycket att gå på vatten, och jag gjorde det natt efter natt.

Min blick svepte över omgivningen med ofelbar exakthet, och pannan kändes som om den vore prydd med osynliga känselspröt. Med mina förhöjda sinnen gick inga intryck förlorade. Jag såg utan svårighet allt runt omkring mig, in i minsta detalj, lika tydligt som om det vore mitt på dagen. Jag var medveten om varje vändning i vinden och hur mörkret ljusnade eller djupnade allt eftersom molnen jagade förbi månen.

När jag gick kände jag den egna kroppen förlora sin betydelse, och jag tappade kontakten med den alltmer. Den var bara ett skal, en tillflyktsort, som vandrade för sig själv långt nedanför mig och som jag kunde återvända till vid ett senare tillfälle. Själv var jag ett fritt flygande medvetande, som rörde sig obundet av jordiska lagar och som smälte samman med alla andra fria, formlösa medvetanden.

Naturen var min moder, den första och största, alla människors moder, och i de stilla sensommarnätterna kunde jag höra hur hon kallade på sina förlorade söner och döttrar. De som vandrat ut ur vildmarken, byggt städer, och glömt bort sitt ursprung. Det var ett rop av djupaste längtan och vemod, ljudlöst, men starkt och betvingande för den som lyssnade med hjärtat och inte med öronen.

Där jag låg i det svala, kittlande gräset och betraktade den stjärnbeströdda natthimlen ovanför mig, visste jag plötsligt vad evigheten innebar. Det oföränderliga, odödliga och tidlösa, för stort att vidröra, för främmande för att gripa. Ändå var det så enkelt. Det var ju just detta; att betrakta stjärnhimlen i stilla förundran. Själva akten gjorde mig delaktig i evigheten och förenade mig med alla oräkneliga varelser som gjort samma sak genom årtusendena, och alla som skulle komma att göra det. Jag kände att mitt öde blivit sammanlänkat med deras, oberoende av tid och rum."

Kommer framöver bara att klippa in textsnuttar ur betydligt längre texter som jag skrivit tidigare. Den här handlar om en kväll på avdelningen, närmare bestämt min andra, en tisdagskväll i augusti.

"Jag blev väckt ur mina funderingar av att en dörr öppnades längre ner i korridoren. Ut steg en medelålders man i en vit t-shirt som stramade över buken på honom och blottade hela nedre delen av densamma. Han sträckte på sig samtidigt som han åstadkom en rad stönande läten och strök sig sedan upprepade gånger över magen som efter ett ordentligt skrovmål.

Han hade halvlångt hår i den där blonda nyansen som är så pass gul i tonen att man nästan bara ser den på tecknade seriefigurer.

”Dags att röka”, sa han då han passerade mig.

Då man varit patient på tvåan under några dagars tid ringde den inre klockan automatiskt varje timme klockan halv. Man behövde inget ur för att veta när rökrummet låstes upp, man kände det på sig, och samma tid varje timme vallfärdade nikotinslavarna dit.

Det var också därinne, märkte jag snart, som större delen av det mellanmänskliga samspelet ägde rum. Det var där man träffades för att prata och umgås med varandra, och det var också där man lärde känna sina medpatienter.

Den gulblonde mannen hette Tage och verkade vara en relativt sorglös man, åtminstone var det den sidan av sig själv som han valde att visa upp för oss andra. Han hade ett evigt leende på läpparna och outtömliga skämt på tungan.

Jag beundrade honom för hans förmåga att glädja människor i sin omgivning och även för hans villighet att göra just det. Medan alla andra tycktes mer eller mindre introverta, fångade i sitt eget självmedlidande som en insekt i ett spindelnät, så var Tage pigg och skojfrisk och gjorde alltid sitt allra yttersta för att glädja andra.

Kanske var det bara hans sätt att hantera sina problem – genom att låtsas att han inte hade några. Jag kunde inte säga att jag brydde mig nämnvärt. Alla hade vi nog med vårt eget och att ta på sig någon annans tunga bördor gjorde man inte gärna, därför valde vi att helt enkelt inte se bortom Tages godmodiga fasad.

En annan sak jag snart lade märke till var hur man inom sjukhusets väggar var totalt öppen med sina problem, sina känslor och sina handlingar. Vi satt alla i samma gistna, sjunkande eka och därför behövde man aldrig undra vad man kunde säga och inte.

Det märkte jag redan den eftermiddagen i rökrummet, då träffade jag också Pekka för första gången, en blond man med flaskbottnar till glasögon. Han tycktes vara hopplösheten personifierad, vilket bekräftades av att han bara några dagar tidigare försökt begå självmord. Pekka hade också bättre anledning än de flesta av oss att känna hopplöshet och livsleda. Han mor och hans bror hade ryckts bort från livet med bara en månads mellanrum, ungefär samtidigt som hans fru lämnade honom och stack med barnen.

När jag pratade med Pekka insåg jag hur små och överkomliga mina egna problem tedde sig i jämförelse med hans, och jag drabbades av dåligt samvete över att jag inte var mer tacksam över det jag hade.

”Man kan inte jämföra sorg”, sa Pekka till mig dagen innan han åkte hem.

”Man kan inte säga att den ena har haft det svårare än den andra. Din sorg är din egen. Om du upplever att den är så svår, så är den också det.”

Det hade han naturligtvis rätt i. Människor har helt olika förutsättningar att hantera svårigheter och problem. Det som är en småsak för en person, kan vara ett oöverstigligt hinder för en annan. Jag var av ett ganska klent mentalt virke, och därmed antog de flesta av mina problem förr eller senare oerhörda proportioner. Hade jag då genomgått en kris liknande den Pekka just hade genomgått, skulle jag med all sannolikhet inte klarat av att resa mig ur min smärta igen. Men jag trodde att Pekka skulle kunna göra det, så småningom. Människor är oftast mer livsdugliga än man först tror."

Iochmed den stundande Finlands-resan fick jag reda på att en del av mina mediciner inte får tas över gränsen utan ett särskilt intyg, "narkotikaklassade" som de är. Jag visste om detta redan i slutet av förra veckan då jag pratat med min ssk på öppenvårdsmottagningen om saken. Jag hade tänkt gå till Apoteket och få det gjort redan i måndags, på morgonen då det inte var så mycket kunder där, men det glömdes snabbt av. Lyckligtvis kom jag på det tidigare idag - samma dag som jag åker, för övrigt - och kilade ner till Apoteket för att få det ordnat.

Det var ett smärre projekt att hitta rätt intyg, få det ifyllt och faxat - det känns ganska löjligt att man ska behöva gå igenom så mycket besvär bara för att få ta med sig sina insomningstabletter på en simpel nöjeskryssning.

Nu är det ungefär 2,5 timme tills vi åker. Det blir Nynäshamn till att börja med, vi övernattar hos vår mormor och hennes man för att sedan åka till Sthlm imorgon. Färjan går ca 14,00. Jag hoppas att jag också ska hinna träffa min kusin och hans flickvän, och naturligtvis också hennes bebismage - innehållande min guddotter som planerar sin ankomst till världen till april 2008.

Idag har jag varit hos psykologen för vidare utredning av personlighetsstörningar. Jag har hittills aldrig satt mig in i det där med personlighetsstörningar eftersom jag aldrig ansett det vara aktuellt för mig, anledningen till att jag överhuvudtaget efterfrågade en utredning var att en läkare oförsiktigt påstått sig misstänka borderlinestörning hos mig, något jag ville utesluta och kanske också motbevisa. Ett slöseri med psykiatrins resurser kanske, men det återstår att se.

Hursomhelst sökte jag information om personlighetsstörning för första gången idag, över internet, och döm om min förvåning när jag insåg att borderline bara är en i raden av många typer av personlighetsstörningar. Det finns narcissistisk, antisocial, paranoid, osjälvständig och histrionisk personlighetsstörning också. Ja, man lär så länge man lever.

Utredningar är alltid jobbiga att gå igenom, man blir tvingad att rannsaka sitt eget inre och sitt förflutna på ett sätt som man gärna hade sluppit. Det är också tröttande för huvudet med dessa oändliga frågor.

Hursomhelst, imorgon åker jag på en kryssning till Finland tillsammans med min sambo, min syster och hennes sambo. Det ska bli ett skönt avbrott i vardagen.

Idag har jag varit hos öppenvårdsteamets psykolog som tidigare utrett mig för bland annat ADHD och bipolär sjukdom (2004-2005) och han ska nu dels utreda för personlighetsstörning (olika typer, om inte annat bara för att kunna utesluta det) och ännu en gång för bipolär sjukdom (på min begäran eftersom jag av någon anledning tycks behöva upprepade bevis för att det faktiskt är så.)

Utredningen beräknas ta minst 5-6 veckor, eventuellt längre beroende på hur mycket vi hinner åstadkomma under varje besök.

Jag har börjat studera också vilket är ett välkommet avbrott i ledighetens tristess. Jag pluggar heltid på distans och just nu läser jag psykologi. Tyvärr har jag svårt för hur studierna är upplagda och hur begränsad man blir i sitt skrivande och tänkande.

Min första insändningsuppgift blev tillbakasänd med motivationen att den inte kunde betygsättas förrän jag dels förkortad den avsevärt, dels tagit bort fotnoten med specificerade källhänvisningar och ersatt den med löpande referenser i texten, dels tagit bort mina egna tankar och funderingar i texten och hållt mig till det jag kan knyta samman med sådant som jag läst. Alltså, en text helt befriad från eget tänkande och i stort sett ett enda omformulerat plagiat?

Jag har full förståelse för att det måste finnas ramar inom vilka man får arbeta då man studerar, men samtidigt känns det som om de här reglerna står i vägen för ett mera utvecklande och fritt tänkande. Så länge man inte avviker från ämnet och så länge det man skriver är tillbakalutat mot något, samt naturligtvis att man utför själva uppgiften ifråga på ett tillfredställande sätt, så tycker jag att man kan få det studieutrymme som, åtminstone i mitt fall, vore oändligt mycket mer utvecklande.

Eller kanske har jag bara svårt att acceptera att min inlämningsuppgift inte var fullt så insiktsfull och välformulerad som jag trodde...

Hursomhelst, ämnet var missbruk ur olika psykologiska synvinklar:

Jag valde att skriva om missbruk och beroendeproblematik med förhoppningen att bättre förstå de komplexa processer som möjliggör utvecklandet av ett missbruk. Är vissa människor mer sannolika än andra att bli missbrukare, och i så fall varför? Vilka faktorer spelar in?

Missbruk ur ett psykodynamiskt perspektiv

(Psykodynamik – grovt förenklat en förklaring till människans beteende som resultat av ett samspel mellan behov, känslor och rationella överväganden)

För att ett fullskaligt, tvångsmässigt missbruk skall kunna utvecklas krävs för det första en slags medfödd sårbarhet eller otillräcklighet. Man talar också ofta om att till exempel alkoholism är ärftligt, vilket jag anser vara en sanning med modifikation. Det man ärver är väl snarare en otillräcklig psykologisk grund, en slags mental skörhet som i sig inte behöver leda till ett senare missbruk, men som gör det betydligt mer sannolikt.

Enligt den psykodynamiska teorin är barndomen och de tidiga upplevelserna mycket viktiga för utvecklandet av ett missbruk. Man ser ofta att vuxna missbrukare på ett eller annat sätt haft en otrygg eller traumatisk barndom. Många gånger är händelserna helt eller delvis förträngda, många missbrukare saknar dessutom helt minnen från sina tidiga barndomsår. Det är dessa händelser och de medföljande svåra känslorna som man vill fly undan med hjälp av drogen, missbrukaren är rädd för sitt eget inre och alla de obearbetade känslor som väntar henne där.

De flesta missbrukare börjar använda någon form av droger under tidiga tonår, och missbruket föregås ofta av till exempel avvikande beteende, skolfrånvaro, problematiska mellanmänskliga relationer, ångest och depressiva inslag. Då puberteten och ungdomstiden kommer att kretsa kring drogen och de situationer inom vilka den förekommer, går missbrukaren miste om den mognadsprocess som tonårstiden annars skulle ha medfört, vilket gör att missbruket snart antar en tvångsmässig karaktär. Själva tvångsmässigheten är essentiell i missbruket, att man upplever sig styrd av ett inre tvång, eftersom medvetna val kräver en mognad som missbrukaren sällan hunnit uppnå.

Det psykodynamiska perspektivet talar även för att drogmissbruket är en slags inåtvänd ilska, ett våld på den egna personen, som kan grunda sig i en omedveten vilja att hämnas på sina föräldrar för barndomens otrygghet. Missbruket kan också vara ett sätt att provocera och utmana.

Sigmund Freud

Den mest kända personen inom det psykodynamiska perspektivet borde vara Sigmund Freud (1856-1939) som var verksam i Österrike som både läkare och författare och som grundade vår moderna psykoterapi. Freud lade stor vikt på människans sexualitet och på hennes drömmar, bland annat ansåg han att drömmar var ett sätt för människan att på ett omedvetet plan bearbeta händelser och upplevelser som varit svåra, eller leva ut förtryckta önskningar och begär. Han ansåg också att den tidiga tiden i en människas liv var av största betydelse för hur hon utvecklades och fungerade även som vuxen, och att saker som händer i den tidiga barndomen kan påverka människan i hela hennes liv, beträffande hur hon mår, tänker, agerar och förhåller sig till andra människor.

Freud delade också in människans person i de tre skikt som han kallade för detet, överjaget och jaget. Kort sammanfattat var det första ett namn på människans medfödda egenskaper och drifter, medan det andra utgjorde personlighetens kontrollerande verktyg och det sistnämnda den medvetna delen av människans personlighet. Han talade också om människors tidiga utveckling genom den orala, den anala och den falliska fasen.

Missbruk ur ett socialpsykologiskt perspektiv

(Socialpsykologi – grovt förenklat samspelet mellan människan och samhället hon lever i)

Att se på saken ur ett helt och hållet socialpsykologiskt perspektiv skulle innebära att vi antar att alla föds med samma grundläggande förutsättningar och att det istället är miljön ensam som formar den missbrukande människan. Kanske upplevs uppväxtmiljön så belastande eller otrygg att den för livet ärrar den unga människan? Det hon upplever är så outplånligt att hon även i vuxen ålder är inkapabel att hantera sina känslor och sin tillvaro.

Det kan också röra sig om en uppväxt där missbruk funnits på nära håll, till exempel hos någon eller båda av föräldrarna. De sätt på vilka de vuxna agerar påverkar barnet omedvetet, missbruket blir en naturlig del av dess liv och det bryter med lätthet igenom de spärrar som ett barn med annan uppväxtmiljö för stunden skulle hindras av när det gäller att påbörja ett missbruk. Vägen till missbruk blir, med andra ord, betydligt kortare för den som är uppväxt med liknande problematik.

Andra saker som kan spela in är naturligtvis övriga människor i den unga människans närhet och dessas ställningstagande till droger och alkohol. Precis som med en beroendeproblematik hos föräldrar, kan förekomsten av missbruk hos vänner och i övriga bekantskapskretsen också vara av stor betydelse för huruvida en människa hänger sig ett missbruk av någon typ. Även samhället i stort kan ha betydelse. Hurdan är samhällets syn på berusningsmedel av olika sorter? Vilka budskap når den unga via media, reklam, skola och umgänge med andra människor? Hur stor är tillgängligheten?

Socialpsykologi lär härstamma från artonhundratalets senare del och ha blivit ett väl etablerat synsätt omkring trettio år därefter.

Johan Asplund

Asplund är en känd svensk socialpsykolog och tillika sociolog, professor, författare och översättare, född 1937 och bosatt i Lund. Han är också en omtyckt föreläsare med intresse för, utöver individens interaktion med samhället, bland annat problemlösningspsykologi.

Asplund belönades med Svenska Akademiens essäpris 2007.

Egna tankar och reflektioner

Det perspektiv som bäst överensstämmer med mina egna tankar och värderingar är utan tvekan det psykodynamiska, åtminstone när det gäller just missbruksproblematik. Då jag själv anser att vi alla föds med olika förutsättningar och att våra egenskaper, beteenden och behov till stor del är genetiskt betingade, samt att jag helt och fullt tror på de kemiska och biologiska processer som påverkar vårt mående, kan jag inte helt och fullt ta till mig det socialpsykologiska perspektivet.

Jag håller visserligen med om att uppväxtmiljö och samhälle har ett stort inflytande på en individ under utveckling och att det krävs en förvärvad skörhet för att en människa ska ge sig in i ett sådant aktivt, provocerande och destruktivt beteende som missbruk och det sociala och juridiska utanförskap det innebär, men jag tror samtidigt inte att det är hela sanningen.

Det psykodynamiska perspektivet behandlar också det miljö och uppväxt i allra högsta grad, men utan att negligera det biologiska och ärftliga. Psykodynamiken ser till vad jag upplever vara en vidare helhet, där många olika faktorer av vitt skilda slag tillsammans utgör en människa och hennes unika egenskaper och förutsättningar.

Källor:

”Psykologi A, för vård och omsorg”, Kurt och Britt-Inger Olsson, Liber 2001

”Drogberoende, psykologi och terapi”, Joachim Volckerts, Prisma 2003

”Jaget och missbrukaren”, Craig Nakken, Proprius 1996

”Kidnappad hjärna, en bok om missbruk och beroende”, Miki Agerberg, Studentlitteratur 1991

”Socialpsykiatri, subjektivitet, överskridande och förändring”, Thomas Johansson, Studentlitteratur 2001

”Genom huvudet, problemlösningens socialpsykologi”, Johan Asplund, Korpen 2002

Jag går till öppenvårdsmottagningen varje måndag, onsdag och fredag för att få mina mediciner delade på apodos. Tabletterna får jag i små papperspåsar märkta "läkemedel", avklippta delar av kartor med exakt så många tabletter som jag behöver för två dagar. När jag kommer hem delar jag upp dem i en dosett, för enkelhetens skull.

Hursomhelst. Idag pratade min sjuksköterska om att hon ville höja upp dosen på både litium och lyrica, samt eventuellt sätta in sobril igen under en kortare period. "Men fixar du det?", undrade hon. "Det måste ju vara hemskt att ta så många tabletter!"
Många, ptja, så värst många är det väl inte, tyckte jag. Men när jag kom hem valde jag att lägga ut alla tabletter istället för att trycka ner dem direkt i dosetten, och visst fan är det många, sjukt många känns det som! Medicinhögen såg ut som något man kunde droga hästar med... Och ändå påverkar de mig överhuvudtaget inte, annat än att det hindrar mig från att bli sjuk igen naturligtvis. Ja, jag säger då det. Här följer bild på två dagars medicin, innan höjning av litium och lyrica:

http://bt.se/edrum.jsp?article=276060#ad-content

http://bt.se/edrum.jsp?article=276061#ad-content

Iochmed den kommande artikeln i BT har jag valt att gå från att vara "smygöppen" med min sjukdom här på bloggen och med nära bekantskaper, till att vara helt öppen med den. Från och med imorgon kommer alla (grannar, arbetskamrater, före detta arbetskamrater, före detta klasskamrater, bekanta från föreningsverksamheten och i stort sett alla jag någonsin mött som memorerat mitt namn och läser BT) att veta om hur det ligger till.

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Å ena sidan avskyr jag allt hyssj kring den här sjukdomen, hur den blir stigmatiserad och dramatiserad till ingen nytta alls. Hur den är så osynlig trots att uppskattningsvis 5% av befolkningen lider av den i någon form, och ännu fler om man ser till deras anhöriga.

Men ändå... Det är en helt annan sak att förespråka en öppenhet kring psykisk sjukdom som företeelse, och att vara öppen med sin egen psykiska sjukdom.

Men faktum kvarstår. Jag har hittills aldrig mött någon som sett ner på mig, eller dömt mig pga av min bipolaritet. Och skulle jag möta någon som gjorde det skulle jag antagligen inte anse den personen värd att vara min vän ändå. Jag hoppas på att kunna bli bemött och värderad utifrån den person som jag faktiskt är, och inte pga av en sjukdom som jag har.

Jag tror att folk i allmänhet är mer öppensinnade än man ger dem kredit för. Ger man dem en chans att själva ta ställning till någonting i den här stilen, visar de sig förvånansvärt ofta skita fullständigt fan i det.

-Det här brevet… Din anmälan. Är det du som skrivit det?

-Ja.

-Men… Det är ju så välformulerat?

-Tack.

-Jag måste säga att jag är förvånad. Jag hade förväntat mig en kvinna i trettiofemårsåldern med chefsposition.

Så lät det då jag träffade reportern på BT idag. Nog har jag fått höra att jag skriver "affärsmässigt", men ändå... Hursomhelst, artikeln kommer ut i BT antingen nu i helgen eller i början av nästa vecka.

Då var det bestämt. Jag träffar den kvinnliga reportern från BT imorgon för att berätta om mina upplevelser från avd. 2 och min anmälan till Patientnämnden.

Hon (reportern) hade på något sätt fått nys om anmälan och hade, innan hon kontaktade mig, redan varit i kontakt med både verksamhetschefen och Patientnämnden om saken. Hon hade läst mitt brev till avdelningschefen och ville nu träffa mig. Jag har sagt ja till det, men det är inte utan en viss ångest. Jag känner mig inte riktigt bekväm med att gå ut i media med mina upplevelser, även om jag får vara anonym. Alla som har något anknytning till avdelningen ifråga kommer att veta att det är jag.

Nåja. Som en vän sa, "media är det kraftfullaste verktyg du kan få". Det är ju egentligen jättebra att någon går ut i media och talar om hur det fungerar inne på de där låsta avdelningarna - jag önskar bara att denna "någon" inte vore jag.

En forumsdiskussion om hemlöshet igår fick mig att, ännu en gång, börja fundera över samhällets bottenskikt och den långa resan dit. Vilka människor blir hemlösa, och varför blir dom det? På forumet försökte någon göra gällande att det är ett medvetet val, en ovilja att leva efter samhällets regler och en törst efter utanförskap. Jag ser lite annorlunda på saken.

Naturligtvis rör det sig på någon nivå om ett val. Valmöjligheter och alternativ finns alltid, kanske inte de mest attraktiva, men visst finns dem. På väg ner i skiten har dessa människor med all säkerhet ställts inför en mängd val, och valt - i allmänhetens ögon - helt fel. Så visst, att det handlar om ett val köper jag.

Vad jag däremot inte köper, är när folk mäter andra efter egen måttstock och dömer människor som inte lyckats lika bra som dem med att överkomma sina svårigheter och finna sin plats i samhället. Vi har inte samma förutsättningar, och man kan därmed inte räkna med eller begära att två människor ska hantera samma situation på samma sätt. En människa med en medfödd eller förvärvad "svaghet" kommer alltid att ha lättare för att hamna fel i livet.

Jag har många gånger hört människor säga att hemlöshet bottnar i lathet. De hemlösa "orkar inte jobba" eller "orkar inte kämpa" eller "vill inte sluta knarka" eller "tar inte emot den hjälp de får", och får därmed "skylla sig själva".

Majoriteten av Sveriges hemlösa lider av allvarlig psykisk sjukdom och/eller missbruksproblematik. Den "hjälp" samhället har att erbjuda den här gruppen med människor är, milt sagt, begränsad. Bara en sådan sak som att få hjälp med heroinmissbruk genom metadon/subutex-behandling. Det är snudd på omöjligt. Människor som kommer, halvdöda redan, och ber på sina bara knän om att sättas på metadonprogram eftersom det är det enda alternativ de har till att knarka ihjäl sig, får avslag. De har inte tagit heroin intravenöst i tillräckligt många år. Ja, år. Vad medellivslängden på en heroinist som injicerar är vet jag inte, men en överdos är ett ögonblicksverk. Håller man då på i många år, finns åtskilliga chanser att överdosera. Metadonbehandling skulle ha kunnat rädda många liv, men istället säger samhället åt missbrukaren att gå ut och knarka lite till. Du måste knarka mer, längre, hårdare och helst dö innan du kvalificerat dig för metadonbehandling.

Jag tycker det är förmätet av oss att sitta framför våra datorer och döma ut människor som redan befinner sig i ett totalt tillstånd av utanförskap och misär. Någonting måste ju ändå vara fundamentalt fel när man lever på det sättet. Nä, skämmes tammefan!

Senare i höst ska jag delta i en studie om psykisk ohälsa med samtidigt hundägande. Studien hålls av ett gäng psykologistudenter från universitetet i Umeå och kommer att handla om hundens positiva inverkan på människor som mår psykiskt dåligt.

Vad mina hundar innebär för mig kan jag inte ens klä i ord. De är mina vänner, mitt terapiarbete, min livförsäkring och min stora källa till glädje. Det finns ingen större lycka än att arbeta tillsammans med sin hund. Istället för att skriva om hur fantastiska jag tycker att mina hundar är, så lägger jag ut några bilder på dem. Enjoy!

Envis, mer envis, Rickard. Hans dator flyttade in i vår gemensamma lägenhet igår, vilket är helt ok - varken jag eller han är särskilt intresserade av att slåss om internätet. Det är bara det att han prompt skulle dra med sig sitt slitna gamla skrivbord i ek som är ungefär två meter långt, en meter brett och fult som stryk.

Jag är mycket rädd om mina kvadratmeter fri golvyta. Det bör man vara om man lever i en skokartong tillsammans med tre hundar, två katter och en pojkvän. Under gårdagen var det där förbannade skrivbordet föremål för en minst sagt livlig diskussion mellan pojkvännen och mig. Han tyckte att skrivbordet skulle in, för att det var hans och för att han tyckte om det (ungefär av samma anledning som en hund pinkar in sitt revir, med andra ord) och jag tyckte att det skulle han fan inte alls.

Efter många om och men fick skrivbordet flytta in, det också. Mest eftersom jag är så storsint och godhjärtad till min natur. Eller också berodde det på att det gav mig en anledning att vara sur och tvär hela kvällen, och det tycker jag om.

Hursomhaver...

I lördags började jag med ett nytt läkemedel som heter Campral. Campral är riddaren på vit springare som ska hjälpa mig att inte vilja dricka alkohol, återstår att se om det är tillräckligt av en hjälte för att göra det.

Annars är det samma gamla cocktail som innan; litium, fluoxetin, lyrica, propavan, stilnoct. Fungerar bra. Jag är lycklig, sådär vardagslycklig som andra människor är. Jag har tillochmed skaffat mig hälsosamma rutiner, som tidigt sänggående, tidigt uppvaknande, promenader i ottan och ibland tillochmed frukost. Det ni.

Snart kommer Telia-teknikern. Vi ska få hemtelefon. Vuxenpoäng.

Det är fredag, solig höst, knallemarknad nere i samhället och jag sitter på pizzerian och bläddrar förstrött i gårdagens BT medan jag väntar på att min högst onyttiga frukost ska bli färdig. Blicken fastnar på en svart rubrik på sidan åtta, men det tar ett par ögonblick innan jag inser vad som står.

Iranska Susan utvisades i går

Den här iranska Susan som den korta artikeln handlade om, var en av de jag satt tillsammans med på psyk i Borås. En tystlåten liten kvinna, rädd för sin egen skugga, hopplösheten personifierad. En kvinna som varit modig nog att ta sitt pick och pack och dra från sin far och sina sju bröder som misshandlat henne så svårt att hon nu bara kan ta sig fram på kryckor. En kvinna som i våras sa till BT att hon hellre tog sitt eget liv än åkte tillbaka till Iran.

Nu har alltså svenska myndigheter beslutat att Susan inte ska få vara här i Sverige längre, att den högst tveksamma vård hon givits under tvång på avd 2, SÄS sedan i våras var för bra för henne och att hon istället ska tillbaka hem - till åtta starka män som ger henne en portion misshandel till frukost, middag, kvällsmat och åtskilliga mellanmål.

Mitt älskade fosterland har sänt Susan i döden. Ja, det är så jag ser på det, för jag tvivlar inte ett ögonblick på att hon menade vad hon sa, att hon hellre tog sitt liv än återvände.

Det är något sjukt över det friska Sverige. Du är i mina tankar, Susan.

Nu har jag fått ett samtal från avdelningschefen angående kritiken jag riktade mot psykiatriavdelningen där jag vistades aug-sept. Jag ska inte sticka under stol med att jag var nervös inför hur de skulle bemöta kritiken och hur de skulle hantera min anmälan, men mannen jag pratade med var mycket trevlig och tillmötesgående och gjorde det hela ganska odramatiskt.

Anmälan hade inkommit till honom i onsdags förra veckan, och detta är vad de gjort hittills:

#Redan samma dag som anmälan inkom kallade han till personalmöte och gick igenom brevet och vilka förändringar som måste komma till stånd.

#Det är inte längre tillåtet att ta emot nyinkomna patienter i rum 2 (rummet där man bältar stökiga patienter) utan de ska istället tas emot i rum nr 1 som är ett betydligt trevligare rum, ombonat med stolar, bord, gardiner etc.

#Varje nyinkommen patient ska få gott om tid på sig tillsammans med åtminstone en ur personalen. De ska få ett papper vid inkomsten där det står alla avdelningens regler, rutiner, tider etc. De skall också visas runt på avdelningen av personalen.

#Vikt ska läggas vid kontaktmannaskapet. Patienten ska vara väl medveten om vem som är hans/hennes kontaktman och känna sig trygg och bekväm med den personen - få en relation till denne.

#Personalrummet får inte ses som ett uppehållsrum, utan personalen ska vara aktiv och finnas tillgänglig ute på avdelningen.

#Fler möten kommer komma till stånd inom de närmsta veckorna för ytterligare planering av vården

#De anställda skall ges extra utbildning

Detta är alltså vad de hunnit göra på en vecka från det att mitt brev kom in. Jag är väldigt glad över att de tagit min kritik på allvar och att de förändrar och förbättrar rutinerna på avdelningen till följd av mina klagomål.

Första veckan i november kommer avdelningschefen ringa mig igen för att återkoppla resultatet av de gångna veckornas arbete med de nya rutinerna och eventuella nya förändringar de tagit beslut om.

Den euforiska manin är magnifik i sin totala avsaknad av verklighetsförankring. Man vandrar i en förnuftsbefriad värld där ingenting längre är låst i sin förväntade form och även döda material lever, där allting har en aura av ljus och ljud och färg. Som ett barn i lek låter man sig förflyttas, flytande, från en fantasi till en annan. Natten, som en älskare, med mångbottnade skuggor och ljus som fastnar i näthinnans dårskap. Aldrig är man väl mer i kontakt med evigheten, med sin egen gudomlighet. Man ÄR en gud, ödmjukt knäböjande inför naturens storslagenhet.

Jag minns förra årets oktober. Jag minns årets första snöflingor som föll i största hemlighet klockan fyra på morgonen. Andra trodde att årets första snö föll i november, men jag visste att de föll i oktober, för jag fångade dem på tungspetsen.

I mitt senaste blogginlägg skrev jag om Avd 2, SÄS som jag tyckte var en avdelning som inte fungerade särskilt bra av olika anledningar, dels all problematik kring mediciner och dels personalens trista bemötande. Nu känner jag att det är på sin plats att skriva om vård som varit positiv för mig och som jag tycker fungerar bra. Att glädjas åt och uppmuntra bra vård är minst lika viktigt som att klaga på och försöka förändra dålig. Sedan 2004 har jag haft tät kontakt med min lokala öppenvårdsmottagning, och jag har alltid varit väldigt nöjd med den hjälp jag fått därifrån. Här är några av de sakerna som jag personligen tycker är viktiga inom bra öppenvård, och som jag tycker att min mottagning uppfyller:

#De anställda är trevliga och tillmötesgående och möter varje patient på en personlig nivå. De visar tydligt att de är intresserade och gör i alla lägen sitt bästa för att bidra till att deras patienter får all den hjälp de behöver för att kunna hantera sin vardag och må bra.

#De bygger upp en god och förtroendefylld relation till patienterna vilket gör det lättare för dem att tillgodogöra sig vården och även söka mottagningens hjälp vid behov.

#De lyssnar på vad patienterna har att säga och ger användbar respons utifrån patientens egna funderingar och behov. De är öppna för patienters egen kunskap om sig själva och sin sjukdom. De tillmötesgår i möjligaste mån patienternas egna förslag och idéer gällande vård, medicin, utredningar och läkarkontakt.

#Det råder god och tät kontakt mellan personal och patienter. Även telefonkontakt och mailkontakt är möjlig.

#Personalen är kunnig och kan ge tillfredsställande svar på patienternas alla frågor och funderingar och klarar av att på ett bra sätt bemöta människor i olika typer av akuta tillstånd och kriser.

#Personalen är snabba med att hjälpa patienterna vidare till annan vård om nödvändigt.

Utbildning och yrkeserfarenhet är värdelös om man inte trivs i sitt yrke och arbetar med en god attityd och ett trevligt bemötande!

Jag har valt att anmäla avd 2 till bland annat Patientnämnden, då det råder uppenbara brister i vården där som inte är att acceptera. När jag tog upp saken med min ssk här på öppenvårdsmottagningen, reagerade hon med chock och ilska och sa att jag var långt ifrån den första som upplevt vården på tvåan som bristfällig eller personalens bemötande som förkastligt. Hon bad mig att skriva ner allt jag upplevt på avdelningen, så att hon kunde förmedla det vidare till avdelningschefen. Hans svar kommer förmodligen att återkopplas till mig redan idag.

Då jag bodde på avdelningen ifrågasatte jag inledningsvis de delar av vården som jag ansåg vara bristfälliga, med resultatet att personalen blev märkbart irriterade och behandlade mig ännu kyligare. Senare valde jag att inte vädra mitt missnöje annat än med mina medpatienter, som alla delade min uppfattning om den dåliga vården på avd 2.

Vissa saker jag hann uppleva under min vistelse på tvåan kan nog klassas som regelrätta tjänstefel, men huvudsakligen rörde det sig om bristande kunskap, intresse, moral och medmänsklig värme från personalens sida. Miljön på sjukhuset var allt annat än rehabiliterande och främjade knappast ett tillfrisknande hos de inskrivna.

Tyvärr fungerar den svenska psykvården såhär på många ställen i landet, avdelning två i Borås är bara en av många avdelningar där patienterna inte får den vård de behöver. Vi har lyckligtvis patientföreningar som kämpar för vårt väl och ve i den svenska psykiatrin, men det är fortfarande lång väg att gå innan vi som patienter i vårdsystemet kan lita på att få adekvat och kompetent vård på de slutna avdelningarna.

Det är viktigt att även vi patienter, i den mån vi förmår och orkar, tar upp kampen med vårdapparaten. När man blir utskriven från en avdelning är det naturligt att vilja glömma sin tid där och få återgå till sin normala tillvaro, man vill inte riva i det som varit, men jag kan inte nog betona vikten av att faktiskt SÄGA IFRÅN när någonting inte fungerar ordentligt. Om alla tiger och glömmer kan vi aldrig räkna med att få det bättre.

UPP TILL KAMP!

Nu är jag äntligen hemma igen, efter 14 dagars ofrivillig sjukhusvistelse som till större delen spenderades på psyk. avd. 2 i Borås. Där medicínerades jag inledningsvis med Apodorm, ett läkemedel i bensodiazepamserien, men vi satte ut det redan efter några dagar eftersom det föreligger en såpass stor risk för tillvänjning och beroende.

Vi försökte sätta in det antipsykotiska läkemedlet Seroquel som stämningsstabilisator istället för Litium, men de fick otäcka biverkningar i form av bland annat talstörningar (stamning, läspning, sluddrigt tal, ibland total oförmåga att tala) och kramper i tunga och ansikte, så vi (eller rättare sagt jag) beslutade att seponera efter bara tre dagar och istället börja med Litium igen.

Nu när jag är hemma medicinerar jag med Litium, Fluoxetin (som är den svenska motsvarigheten till Prozac), Lyrica, Propavan och Stilnoct. Lyrica är ett nytt antiepileptiskt läkemedel som visat sig fungera fantastiskt bra för människor med GAD- generellt ångestsyndrom. Till skillnad mot andra ångestdämpande läkemedel tas inte Lyrica vid behov, utan i förebyggande syfte. Eftersom Lyrica är såpass nytt och inte produceras av några andra företag som kan konkurrera ner priset, är det vansinnigt dyrt. Beroende på styrka och antal kan en förpackning kosta alltifrån 500kr till 3000kr.

I samband med läkarsamtal vädrades återigen misstanken om att jag, ovanpå min bipolära sjukdom, lider av en borderline personlighetsstörning. Jag vet inte vad jag själv tror och känner angående en eventuell borderlinediagnos, jag är för dåligt insatt i vad det innebär och i nuläget orkar jag helt enkelt inte "ta till" mig ännu en diagnos, med allt vad det innebär av självrannsakning och funderingar.

Jag funderar fortfarande lite över hur "öppen" jag ska vara här i min blogg angående vad som hänt de senaste veckorna och vad som ledde fram till min inläggning. Å ena sidan ogillar jag all censur och tabu kring ämnet psykisk sjukdom och vill inget hellre än bara spotta verkligheten i ansiktet på den oförberedda allmänheten, men å andra sidan känns det för privat och fortfarande för nytt för att jag ska vilja prata om det. Vi får se hur det blir.

Tills vi hörs igen, ha det så bra

/Camilla

Hej vänner i det bipolära cyber-Sverige!

Tänkte bara hälsa som snabbast att jag finns kvar här och kommer återuppta bloggandet vid tillfälle. Just nu ligger jag inlagd på psykiatrin i Borås enligt LPT - Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård.

På sjukhuset har jag varit sedan torsdags förra veckan och på min nuvarande avdelning sedan i söndags, alltså en vecka. Jag räknar med att få stanna ytterligare någon eller några veckor.

Jag har prövat behandling med Seroquel som inte fungerade till belåtenhet, så just nu tar jag i medicinväg Fluoxetin, Amimox, Theralen, Lergigan, Imovane, Propavan och Stilnoct och det blir väl till att sätta in litium igen när överläkaren kommer tillbaka, alternativt pröva antiepileptika.

Det är bra med mig, det går framåt, jag försöker ta det dag för dag. Nu har jag börjat få lämna avdelningen tillsammans med anhöriga vilket är skönt.

Tills vi hörs och ses, stora kramar

/Camilla

Frisk och fixad. Jag är tillbaka i den långsamma litiumlunken, den bekväma glömskan, i vardagens oväsentligheter och allt som hör till. Lika splittrad och kluven som alltid, lika sliten mellan mina två öden som tidigare, men jag slipper väl aldrig undan de känslorna. De är inte sjukliga, går nog inte att avhjälpa med medicin, de är bara den bittra eftersmaken av en sjukdom som tar sina offer på hisnade resor och låter de provsmaka gudomlighet. Har man levt så mycket, intensivt, fritt och totalt ansvarslöst som jag gjort, så är det inte helt lätt att lära sig acceptera sitt kraftigt reducerade känslospektrum och livsutrymme. Den där kluvenheten, slitningen mellan det sjuka och det friska, den blir jag nog aldrig riktigt av med. När jag är sjuk kommer min självbevarelsedrift in i det längsta att hålla mig över ytan, märkligt medveten om stabilitetens förträfflighet, och när jag är frisk kommer jag oundvikligen att dras mot det vilda, nattliga och slutligen destruktiva. Det är min förhoppning att jag någon gång kommer att kunna göra ett val, och sedan stå fast vid det, vilket det nu blir. På sätt och vis känns det som om båda alternativen var för sig är oändligt mycket bättre än slitningen emellan dem.

Annars travar vardagen på, jag fluoxetinvaknar på morgonen, litiumlever på dagen och imovanesover om natten. Jag finner en oumbärlig verklighetsflykt i Sandemos Isfolket-saga, jag har alla böcker i samlingen sånär som på 6 stycken, alltså 41 böcker sammanlagt, och jag betar njutningsfullt av dem en efter en. Isfolket är Sandemos författarkonst när den är som bäst, böckerna är verkligen fängslande.

Utöver det låter jag hundarna uppta det mesta av min tid, min energi och mina tankar. Nu har jag ju dessutom valp hemma, en australian shepherd, och han är på valpars vis mycket skicklig på att förbruka sin mattes tid- och energiresurser.

Så kom den då smygande, till sist, glädjen. Fluoxetinglädje visserligen, men man ska inte spotta ens på kemiska kryckor. Jag önskar att jag fick långtidsmedicinera med fluoxetin istället för med litium.

Försökte sätta ut Imovane tidigare i veckan med resultatet att jag gick vaken i dygn i sträck. Så nu får jag ta det igen i en månad innan vi testar att sätta ut det igen. Imovane fungerar bra för att få mig i säng, jag slocknar efter bara en halvtimme, men alltid efter ganska exakt fyra timmar är jag klarvaken igen. Ibland lyckas jag efter många om och men somna om igen, oftast inte. Inatt tog jag mig faktiskt friheten att ta en Imovane till vid fyratiden då jag insåg att jag inte skulle somna utan. Funkade bra - vaknade, som vanligt, igen efter fyra timmar, vilket i detta fall blev kl 08 och en strålande bra tid att gå upp och påbörja sin dag.

Tänkte bara logga in och skriva att jag lever och att jag är på bättringsvägen, tror jag. Eller också har det dåliga måendet bara antagit en ny form, jag vet inte riktigt. Hursomhelst så har den värsta orkeslösheten och apatin släppt, och de flesta dagar kommer jag upp ur sängen och får saker gjorda. Jag känner mig betydligt piggare nu, fast är istället mer ängslig och "nojjig", jag har en väldigt stark oro i kroppen, mest är jag rädd för att något ska hända mina hundar eller mina familjemedlemmar. Min fantasi är oändlig när det gäller att spela upp olika hemska scenarion i huvudet... Hur hundarna blir anfallna av andra hundar och lemlästade, hur de blir stulna, hur mina familjemedlemmar försvinner, mördas, hur huset bränns ner... Många nätter ligger jag bara och föreställer mig alla hemskheter som kan hända och "förbereder" mig själv, tänker ut vad jag ska göra i den och den situationen, ger varje tänkbar situation en plan A, B, C etc. Till slut är jag så uppjagad att jag tycker jag hör bilar stanna utanför huset (bor granne med några av mina familjemedlemmar) och hela tiden måste springa och kolla i fönstret, och när jag är ute med hundarna tycker jag ofta att jag ser lösspringande hundar, särskilt om det är mörkt. Det låter nog fånigt, och jag vet att jag har för livlig fantasi, men jag kan inte låta bli att skrämma upp och stressa mig själv. Nu sover jag lyckligtvis lite bättre på nätterna (som annars är värst, dagarna brukar vara helt ok) vilket gör gott.

Just nu medicinerar jag med litium (126mg, skall upp till ung. 300mg/dag), fluoxetin (20mg/dag), propavan (25mg/dag) och imovane (7,5mg som jag får delat till mig på psyk för några dagar åt gången). Ibland theralen 20-40mg/dag. Känner inte någon direkt effekt av medicinerna ännu, annat än att Imovane har hjälpt mig att få sova.

Läkarbesöket idag knäckte mig totalt. Jag vet inte varför, förmodligen beror det på att jag förstorat upp mötets betydelse under de gångna veckorna när jag väntat på att få hjälp. Sådär gör jag ofta under mina depressioner - om jag någon gång lyckas hitta något som inger lite, bara lite, hopp, så förstorar jag upp det till tusen gånger sin egen storlek, bara för att ha något att leva för. Så måste jag ha gjort (helt omedvetet) den här gången också, jag tror jag såg det här läkarbesöket som min räddning. När jag sedan gick hem och upptäckte att allting var lika jävligt som innan, att jag inte mådde bättre och att jag definitivt inte blivit "räddad", sjönk jag rakt ner till botten igen.

Det var en ny läkare jag träffade idag, tydligen har den gamla överläkaren slutat (han som gav mig diagnosen Bipolär typ 1 för två år sedan) och den här nya ville bilda sig en egen uppfattning om mig innan hon satte in litium igen.

Vi pratade i sammanlagt 20 minuter. Eller, det var mest hon som pratade, jag pratar inte särskilt mycket när jag är nere. Kan jag komma undan med att bara lyssna med ett halv öra och nicka någon gång ibland för syns skull, så nöjer jag mig med det. Mest pratade hon om min nuvarande depression och om litium (varför låter alla läkare lika lyriska när de pratar om litium? Som om det vore något magiskt fairydust som löser alla problem - även problemet med att inte vilja ta litium överhuvudtaget). Hon ställde också några frågor om mina "uppåtperioder" som jag inte orkade svara särskilt utförligt på. Ungefär såhär lät det:

-Har du perioder när du är lite väl uppåt?
-Ja.
-Vad gör du under de perioderna?
-Olika.
-Har du gjort något du ångrar under en sån period?
-Massor.
-Har någon reagerat på ditt beteende under dessa perioder?
-Ja.

Sedan säger hon att jag enligt hennes uppfattning har en bipolär sjukdom ("Vilket din förra läkare också kom fram till") och att det kanske kan röra sig om bipolär typ II. Det bidrar till min förvirring och förtvivlan. Det känns som om hon bagatelliserar mina "uppåtperioder" genom att bedöma dem som tillhörande typ II. Det känns som om hon säger att de manier jag haft då jag förlorat arbeten, vänner, pengar och förståndet "inte är så allvarliga". Så vitt jag förstår har jag inte blivit "omdiagnosticerad" utan min tidigare diagnos står kvar, men om de tänker hålla på och ändra sig framöver så hoppas jag att de gör det utan min vetskap. Jag orkar inte mer! Inga fler diagnoser, inga nya diagnoser, inga nya läkare! Jag har tillräckligt att tänka på!

Mest besviken är jag nog på mig själv. Varje gång jag ska träffa någon på psyk så peppar jag mig själv och går igenom allt jag känner att jag borde säga. Jag tänker att "nu ska jag fanimej berätta allt! Jag ska säga precis hur illa det är. Jag ska säga att jag inte vågar gå på toa och skita eftersom jag inte kan släppa tanken på att det kan finnas dolda kameror i mitt badrum och att mitt självförtroende är så jävla kört i botten att jag tror att mina vänner är inhyrda skådespelare. Jag ska säga att jag sitter varje kväll med min jävla djuptallrik med tabletter och försöker låta bli och ta dem. Jag ska säga till dem precis hur jävla apdåligt jag mår och jag ska be dem slänga in mig på sjukhus och trycka i mig alla lugnande tabletter de har, för jag FIXAR inte det här längre".

Och så sitter jag nere på mottagningen, de frågar hur jag mår, och jag säger... "Det är ok". Varje gång. När jag går in genom psykmottagningens dörrar är det som om jag förvandlas till ett skrämt, viljelöst djur som inte har någonting alls att säga, inte vågar be om någonting, bara sitter där och nickar tyst och säger att allting är ok.

Jag ska iallafall börja med litium igen ikväll, och ett antidepressivt preparat ur prozacserien som heter fluoxetin som jag tagit förut och tycker fungerar ganska bra. Det är bara det att fluoextin tar ungefär en månad innan det får effekt, och litium tar åtskilliga månader. Det känns helt hopplöst.

Det är inte svartsyn, detta, utan klarsyn; förmågan att se livet i sin totala avsaknad av färger. Klarsyntheten är skoningslös och fruktansvärd, men den är åtminstone ärlig.

Det känns som om det val jag står inför är större än att bara sätta in medicin igen eller inte, snarare är det en fråga om huruvida jag är beredd att föra mig själv bakom ljuset för att uppnå bekvämlighet. Den vardagliga glädjen är ett välmående med skygglappar, ett enda långt motbjudande självbedrägeri. Vi spelar våra roller som om vi själv hade valt dem, pinsamt grundlurade av inga mindre än oss själva.

Jag ser inte svart nu, jag ser klart... På livet, på människorna, på mig själv. Det är ingen vacker syn, men det är bättre än att vara blind.

Nu fixar jag det inte själv längre, det är bara att krypa tillbaka till psykiatrin med svansen mellan benen och be om den hjälp de erbjuder. Ska sätta in litium igen med start nästa vecka. För att kunna släpa mig genom tillvaron i ett någorlunda samlat tillstånd tills dess har jag fått gå till mottagningen och hämta ett par små papperspåsar med en veckas förbrukning av lugnande tabletter och sömnpreparat. Det känns som ett stort nederlag, jag var så säker på att jag skulle klara det, så övertygad om att jag inte skulle hamna här igen.

De senaste veckorna har varit fruktansvärda. Jag tror aldrig att jag mått såhär pissigt förut, eller också har jag bara glömt av hur illa det kan vara. Jag har inte klarat av att gå till mitt kompetensutvecklingsprogram på två veckor, jag har nog knappt varit uppe ur sängen på två veckor. Jag tar inte heller särskilt väl hand om mina hundar, träning och långpromenader fixar jag inte, det blir snabba kissrundor och inte mycket mer. Morgnarna och förmiddagarna går i den totala apatins tecken, kvällarna och nätterna är tillägnad Ångesten. Jag vet inte hur många timmar varje dag som går åt till att bara kämpa för luft och hässja med tjutande luftrör som om jag vore mitt under pågående förlossning. Det finns ingen tröst, ingen lindring, ingen sömn att fly in i.

Jag känner mig så fånig. Jag var så säker på att jag fixade det här, att jag inte behövde medicin, den här gången skulle allting gå bra, jag var minsann stark och fri och självständig och spottade på allt vad vård och medicin hette. Och nu får jag svälja skammen, stå för min dumhet, och be på mina bara knän att få börja ta mina tabletter igen.

Just nu känns det som om jag tappat greppet om det mesta, inklusive mig själv. Kanske särskilt om mig själv. Allting är som det alltid har varit, men det är som om jag inte känner igen mig längre. Jag är vilse i ett område som egentligen är mig mer än välbekant.

Jag anser mig vara en person som är relativt medveten om mina behov och känslor och även om den här sjukdomen tar mig otäcka resor ner i underjorden emellanåt, så kan jag hantera det - eftersom jag är så väl införstådd med tillståndet och vad jag har att vänta. Men det här... Vad är det här?

Det är som ett växande obehag, ett fruktansvärt missnöje som bara växer sig starkare och som ligger och skaver bakom välmåendet, bara väntar på att få komma upp till ytan. Och jag trycker tillbaka det, vägrar kännas vid det, hoppas att om jag bara kan hålla det tillbaka tillräckligt länge, så ska det gå över. Det är en ojämn strid. Vissa dagar vinner jag, och då driver jag mig själv i ett så högt tempo jag bara kan. Om jag bara är tillräckligt aktiv, tillräckligt social, tillräckligt positiv och tilräckligt intensiv så kommer jag så småningom att arbeta upp ett tillstånd av konstant välbefinnande. Andra dagar förlorar jag, ger efter. Då lägger jag mig ner i sängen utan att ha för avsikt att någonsin mer stiga upp, kapitulerar, låter obehaget skölja fritt genom kroppen som feber. Och så håller det på. Jag ger upp, kickstartar mig själv i ren protest ("I helvete heller att jag går med på det här!"), ger upp, kickstartar mig själv...

Jag har ingen aning om vart jag är på väg eller vad jag har att vänta. Jag har ingen aning om hur jag mår. Jag känner inte mig själv.

Hur mår jag just nu?

Jag vet inte.

Jag vet inte.

Jag vet verkligen inte.

"Kan du inte börja ta dina tabletter igen?", undrar mamma när jag kommer på besök. Hon ser trött ut. Jag vet att det är jag som tröttar ut henne. "Du mår inte bra nu och du vet själv om det".

Men är det verkligen så? Mår jag inte bra? Jag är inte så säker på det.

Det här tillståndet - inte depressivt, snarare vemodigt - känns som någon slags sorgearbete. En reaktion på en händelse som aldrig inträffat. Kanske sörjer jag naturen som dör utanför mitt fönster, lite mer för varje dag som går. Kanske sympatigråter jag bara med de kalla höstskurarna. Jag vet faktiskt inte.

Ibland undrar jag om jag egentligen har så mycket emot att vara sjuk. Svårigheten ligger nog snarare i att vara sjuk i ett friskt samhälle. Att behöva anpassa sig efter massor av oskrivna regler som ingen tagit sig tid att förklara och begränsa sina egenskaper och beteenden till ett accepterat normaltillstånd. Det är slitsamt.

"Patienten har vaga och naivt präglade framtidsdrömmar som grundar sig på en önskan om att fly samhället". Ja, min gode doktor, precis så är det. Om du bara visste vad jag längtade efter att fly. Leva i harmoni med naturen och i krig med mig själv, i den lilla del av evigheten som tilldelats just mig. Jag tror aldrig att jag velat dö, inte egentligen. Jag är bara så djupt och olyckligt förälskad i livet att det ibland blir för smärtsamt att leva det. Mitt förhållande till livet är i det närmaste sexuell; tilldragande, passionerat, destruktivt, och alltid otillfredställande. Med döden har jag samma intima relation. Den följer mig som en hund om dagarna och andas frost på mitt fönster nattetid, på något sätt tilldragande i all sin vidrighet. Dansar gör jag, en dödsdans, en hyllning till livet. Jag är inte sjuk, jag dansar bara - jävligt bra om jag får säga det själv. Jag hittar fotfäste där det inte finns något.

Ä det sjukt att inte vilja medicinera? Kanske. Eller också är det hur sunt som helst.

Det är en svår balansgång, detta att leva som bipolär. Ytan där vi har vårt fotfäste är mycket liten och ständigt svajande. Det är lätt att tappa balansen, lätt att trampa fel, lätt att falla eller bli hängande i luften. Med lite tur kan vi knyta ihop skyddnät bestående av medicin, terapi och kunskap, men det gäller fortfarande att veta vart man sätter fötterna och att lägga tyngden på rätt ställe.

Jag tror ibland att vi som lever med den här sjukdomen har ett väldigt snävt område att röra oss inom för att undvika att råka illa ut. Det är som om vi vore födda med en överdriven, orimlig känslighet som gör det oändligt lätt för oss att åka på nya insjuknanden. Vi har fingret på avtryckaren hela tiden; förr eller senare kommer vi att krama lite, bara lite, för hårt, och katastrofen är ett faktum.

När jag ser tillbaka på mitt eget liv kan jag tycka att de maniska perioderna tenderar att komma i samband med situationer som kräver lite extra av mig. När jag arbetar eller studerar och behöver lägga in en högre växel, vad kommer inte då - tassande på tysta kattfötter genom den sömnlösa natten, som någon slags självutnämnd superhjälte - om inte manin. Likaså är jag extremt känslig för förändringar i dygnsrytmen. Sover jag för mycket och för långt in på dagen kommer jag oundvikligen att känna mig alltmer nedstämd. Sover jag för lite eller vänder på dygnet så kommer jag med all säkerhet att bli mer och mer upprymd. Visserligen är dessa förändringar i sömnbehov och dygnsrytm även symtom för sjukdomsepisoderna i fråga, men jag är övertygad om att de även kan bidra till att trigga nya skov av mani och depression.

En vild natt på krogen kan likaledes fungera som ett startskott för en uppseglande mani eller hypomani. Det krävs inte mycket, inte mycket alls. Det vill till att man inte har för roligt, att man begränsar de stimulerande situationerna till ett minimum, att man försöker hålla tillvaron så händelselös och förutsägbar som möjligt. Att allting är strukturerat och kontrollerat.

Låter det tråkigt? Det är det! Ibland känner jag bara att jag vill släppa taget. Sticka in till Göteborg och avnjuta det tempo och den svindlande dårskap som hela staden andas ut, slå runt på krogen, träffa nya människor, flirta och stoja, bojkotta allt vad sömn heter. Ibland känner jag att jag bara vill bli galen. Inte lite galen, utan spritt språngande! Utom kontroll, skrattande och skrikande och gråtande och sparkande. Jag vill gå barfota på stadens gator, sova på parkbänkar och dricka vatten ur snuskiga fontäner. Jag vill se tillvaron braka ihop totalt, jag vill se den ligga i kvidande spillror framför mina fötter och be om nåd medan jag hånskrattar åt den. Vad är galenskap, om inte frihet?

Men den lätta vägen är sällan den rätta. Visst vore det smidigt att släppa taget. Att rulla nedför med snöbollseffekt och bara inte bry sig mer, låta allting gå en ur händerna, peka finger åt kontrollen alltmedan den övergår i kaos.

Nej, jag kränger alltjämt på mitt förbannade rep och försöker hålla balansen.

De senaste veckorna har jag märkt att jag fallit tillbaka mer och mer i de funderingar och grubblerier som jag hade en period precis efter att jag fått min diagnos. Jag har tänkt mer på min sjukdom den senaste tiden vilket förmodligen har att göra med två saker, dels att jag börjat skriva om saken här i bloggen, och dels att jag hittat ett forum för människor med bipolär diagnos där ämnet diskuteras mycket medlemmarna emellan.

Jag har också återupptagit mina självstudier vad gäller bipolär sjukdom, framförallt i syfte att utöka min kunskap om och förståelse för den och hur den fungerar. Det som slagit mig när jag gjort detta är att jag i nuläget inte har särskilt stor nytta av all denna kunskap i praktiken. Jag har svårt för att applicera den på mitt eget liv. Jag vet vad bipolär sjukdom innebär som sådan, men jag är fortfarande osäker på vad den innebär för mig.

Jag har tänkt en del på min specifika diagnos - bipolär typ 1 - och vad som ligger bakom den. Typ 1 är som jag tidigare skrivit den "klassiska" typen av bipolär sjukdom och också den grövsta. Ofta när jag läser om typ 1 så ingår delirium och psykos i bilden. Det pratas om paranoia, hallucinationer, grova förvirringstillstånd och vanföreställningar i samband med mani. Detta är ingenting jag anser mig ha upplevt, om alls så åtminstone inte i någon anmärkningsvärd utsträckning. Visst har tankeprocessen ibland varit lite tokig, men jag anser ändå att skillnaden är ganska stor mellan att tänka sjuka tankar tyst för sig själv, och att tänka sjuka tankar och sedan öppet och ogenerat agera efter dem.

När jag nu grävt lite djupare i saken så har jag förstått att det inte nödvändigtvis finns något likhetstecken mellan typ 1 och delirium, utan att det som i slutändan skiljer typ 1 från typ 2 (den senare med perioder av milda maniska symtom, s.k. hypomanier, istället för riktig mani) är huruvida tillståndet får allvarliga konsekvenser för den sjuke i dennes liv. Visserligen kan även hypomani medföra obehagliga konsekvenser till följd av ökad sexuell aktivitet, dåligt omdöme, slösaktighet etc - vilket gör att gränsen mellan diagnoserna känns rätt luddig ibland - men hursomhelst så verkar det som om den avgörande skillnaden mellan vad som räknas som hypomani och mani är huruvida tillståndet är handikappande eller ej. Den förklaringen kan jag köpa och lättare applicera till mina egna upplevelser och erfarenheter.

Jag har också försökt skapa mig en överblick av mitt eget mönster genom att gå igenom mitt förflutna och försöka skaffa mig en uppfattning om tidigare insjuknanden. Mina läkare har beskrivit mitt mönster med att depressionerna föregår manierna, att nedstämdheten kommer först och sedan avlöses med upprymdhet. Jag ser det nog tvärtom - att det är de maniska perioderna som kommer först, och att dessa så småningom tömmer mig på all min energi och på så vis skapar den påföljande depressionen. Jag vet faktiskt inte vilken uppfattning som är den rätta och kanske spelar det ingen större roll.

En bidragande orsak till alla dessa tillbakablickar och funderingar är att jag försöker hitta ett mönster som kan ge en hint om vart det bär av härnäst. Anmärkningsvärt just nu är väl sömnrubbningarna (nu senast vaken två dygn i sträck, därefter helt utvilad igen efter bara fyra timmars sömn) och att tankarna rusar i huvudet på mig med ljusets hastighet. Jag går igenom "symtomlistan" för mani och hypomani i huvudet emellanåt för att bocka av och se vad jag tror om saken. Det jag kommer fram till gång på gång är att jag inte uppvisar alla tecken och att de tecken jag eventuellt uppvisar inte är så allvarliga att jag behöver söka för dem. Det är svårt att vara objektiv dock, i ärlighetens namn så har jag faktiskt ingen aning. Sjukligt upprymd, eller bara som folk är mest? Hur allvarligt ska man ta eventuella tecken? Hur vet man om man verkligen är på väg att bli sjuk eller om man bara är sig själv och läser in för mycket i sina fullt normala känslor och beteenden?

Ja, det är många funderingar just nu. Jag hoppas de ska leda till någon form av insikt framöver.

Ibland förstår jag bara inte mig själv. Här sitter jag, med en enormt stor teoretisk kunskap om min sjukdom och en livstids erfarenhet av densamma, och vägrar medicin. Jag kan inte motivera eller försvara mitt val - det är rakt igenom korkat. Det här är en sjukdom som orsakat mig stort lidande, som förstört min privatekonomi, omöjliggjort ett fungerande arbetsliv och som gjort det oändligt svårt för mig i mitt samspel med andra människor. Visst har jag upplevt positiva effekter av sjukdomen också, så som hypomanins sensuella luciditet och dynamik och den ökade kreativa och sociala förmåga som oftast medföljer en sådan period, men detta är på inget sätt så positivt att det rimligen borde överskugga all skit jag tvingats genomlida däremellan.

Den senaste tiden har jag funderat mycket på det här med min ovilja att medicinera. Hur den kan vara så stark att jag är beredd att riskera mitt liv och min hälsa? Hur kan jag välja bort en medicin som faktiskt fungerar väldigt bra och som ger mig en chans till ett stabilt och produktivt liv? Svaret är nog egentligen ganska enkelt. Jag har fortfarande inte accepterat att jag verkligen är sjuk.

Ibland önskar jag att det fanns någon undersökning som kunde bevisa, verkligen bevisa, att jag led av bipolär sjukdom (eller det motsatta, för den delen). Något enkelt blodprov som med säkerhet kunde fastställa att det var så och som inte lämnade någon plats för tvivel. Kanske skulle jag behöva bli riktigt, riktigt "galen" för att inse nödvändigheten i medicinering. Om jag blev psykotisk, paranoid och hallicunerande kanske det skulle vara bevis nog - men samtidigt så tvivlar jag på det. Om det varit så enkelt hade jag redan varit övertygad om det, för då vore saker som jag känt och gjort i mitt förflutna bevis nog.

Jag inser ju såklart att det inte är friskt att beställa saker för tiotusentals kronor utan att ha ett öre på fickan. Jag förstår ju så väl att en frisk människa inte försöker ta sitt eget liv. Och vad psykotiska inslag beträffar så har jag redan varit där - om än i det tysta, någonstans medveten om att detta skulle uppfattas som tokigt av andra, om jag satte ord på mina tankar och upplevelser. Men det är som om det är två krafter inuti mig, ständigt i krig med varandra, en evig argumentation inom mig som aldrig leder till svar och klarhet utan bara bidrar till förvirringen. Å ena sidan så är jag säker, verkligen säker, på att jag är bipolär. Jag är för sjutton ett textboksexempel! Men å andra sidan är jag en riktig fena på att bortförklara mina symtom för mig själv och ifrågasätta nödvändigheten av min litiumbehandling.

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna överkomma denna ovilja att medicinera. Jag antar att jag borde ta kontakt med psykiatrin igen, få en möjlighet att med proffesionell hjälp börja nysta i alla dessa känslor och funderingar och så småningom komma till någon form av bestående insikt och acceptans som möjliggör en oavbruten medicinsk behandling.

För att få ytterligare förståelse för vad som ledde fram till min diagnos har jag beställt hem mina journalkopior från den tiden. Saxat ur dem:

”Mått dåligt så länge hon kan minnas egentligen, det har varit svårt särskilt i perioder. Haft onödig oro, huvudsakligen kopplat till perioder som enl nedan varit mer avgränsade, det är det första hon presenterar, haft svårt med kontakten med människor och sådana hon känner, att hon grubblat över vad hon sagt och ifrågasatt sig själv. Inte några tecken på social fobi. I perioder där hon är nedstämd kan hon tappa livslusten och ha svårt att känna glädje, aptiten växlar mellan att hetsäta och att inte orka äta något. Sömnen oftast störd, både hypersomni och hyposomni, här har hon sina största svårigheter och symptom som i perioder kan vara fr några veckor upptill några månader.”

”Framkommer sålunda avgränsade depressioner som är ganska djupa. Dessutom finns perioder då hon går upp i varv, ökad självkänsla, ökad aktivitetsnivå och målinriktad aktivitet. Har ett behov av sömn som är påtagligt minskat under den perioden, också mera köpbenägen, har bl a beställt allt som funnits i kataloger och på Internet utan att ha någon som helst nytta av det och inte heller kunnat betala efteråt.”

”Har medicinerat med Fluoxetin som hjälpt henne i en depressiv svacka men sannolikt gick hon upp i en farmakologisk hypomani om man nu ska sammanfatta det. F n medicinerar hon med Remeron 15mg t n men upplever ingen som helst nytta med det.”

”Kvinna med mycket långt lidande, där frågor om bakgrund närmare bör belysas, hon beskriver en problemfri tillvaro. Frågor om hyperaktivitessyndrom och trauman under uppväxten måste närmare belysas. Ger dock ett intryck av att definitivt ha en bipolär 1-sjukdom. Vi pratar om och diskuterar möjliga insatser i form av stämningsstabiliserande, i första hand i form av litium. ”

”Sannolikt skulle hon behöva behandl för bipolär sjukdom men det är viktigt att få helhetsbilden först. Behöver insatser på olika plan, dels vad gäller sysselsättning men också samtal. Preliminära diagnosen blir enligt nedan. Det är dock viktigt att denna inte är fastställd ännu. Vidare finns andra diagnoser, det är också en oklarhet, men hennes symptom verkar vara så fokuserade kring affektiva svängningar att detta får ses som preliminära huvudmisstanken.”

”Pat säger att hon mått dåligt länge, att det gått upp och ned. Som exempel senast i somras kände hon sig ”hyper”. Var glad och fixade en massa. Försökte starta fester, bokningar etc, men att detta sedan bara vände, hon släppte allt, tappade lusten, blev trött och energilös och det blev inte något alls med planerna. Berättar också att hon lider av sömnparalys under ibland ganska långvarig tid och ganska ofta.”

”Samtalar om suicidförsöket. Pat bejakar att hon kan ha ett mönster, ”att då allt är bra så vänder det snart”. Ser nu som en sista chans att litiumbehandlingen kommer att fungera.”

”Den kliniska bilden illustrerar ett manodepressivt tillstånd. Den depressiva perioden följs av ett maniskt försvar. Hennes självskadebeteende tyder på depressiv organisation med borderline som utvecklingsnivå.”

”Pat tycker att hon mår ganska bra nu. Tidigare tyckte hon inte att medicinen hjälpte, men nu känns det som om den gör nytta. Har inga svarta tankar. Sover som en stock. Lägger sig ca 22:00 och sover till 08:00 på morgonen. Omgivningen har också märkt att hon mår bättre och säger det ofta till henne. Stabiliteten tror hon började för några veckor sedan och den senaste veckan har det känts stabilt.”

”Pat tycker läget känns stabilt är varken uppåt eller nedåt och känner sig nöjd med det. Saknar inga toppar på humöret utan det känns bra. Pat ger ett lugnt och nöjt intryck.”

”Av tidigare bedömningar framgår att patientens symtomlogi liknar ett manodepressivt tillstånd där det depressiva tillståndet följs av ett maniskt försvar som växlar periodvis.”

Men problemet kvarstår. Trots att mina journaler om och om igen beskriver mina sjukdomssymtom och insjuknanden och trots att jag till slut fick diagnosen Bipolär typ 1 efter nogrann utredning, så tvivlar jag... Någon liten del av mig tror att det inte stämmer. Jag tror jag behöver hjälp att överkomma denna osäkerhet och påbörja medicinering igen innan mitt nuvarande, lätt uppskruvade tillstånd och sömnsvårigheter går över till något mycket otrevligare. Men det känns så svårt att be om den där hjälpen! På något sätt, känns det som om det vore att ge upp, verkligen erkänna för mig själv att jag är sjuk, och att det skulle vara ett nederlag.

Eftersom många med bipolär sjukdom, mig själv inkluderad, har väldigt svårt att stanna i arbetsapparaten någon längre tid åt gången, är det lätt hänt att vi blir sedda på av allmänheten som samhällsonyttiga och svaga. Sjukdomen kan vara rent handikappande när det kommer till arbetslivet och förståelsen från myndigheter, arbetsgivare och arbetskamrater är oftast mycket liten. För min del har denna oförmåga att hålla fast vid studier och arbeten resulterat i en stark känsla av ensamhet och värdelöshet (Alla andra fixar det ju, varför ska det vara så omöjligt för mig att göra detsamma?).

Att bipolär sjukdom är allvarlig, farlig, destruktiv och i många fall direkt dödlig, det råder det inget tvivel om. Det är definitivt ingenting att skoja om! Men samtidigt... För oss som på ett eller annat sätt är drabbade av den, själva eller genom en närstående... Jag tror det är viktigt att vi plockar fram skratten. Att vi tillåter galghumor, att vi lär oss att skämta om det. Vi kommer aldrig undan allvaret ändå. Vi är dömda att leva med den här sjukdomen - på gott och ont - och med de komplicerade behandlingsprocedurer som är nödvändiga för att hålla den i schack. Att då skratta åt eländet kan vara skönt, nödvändigt och avslappnande.

I retrospekt är jag inte förvånad över att det hände, bara över den valda tidpunkten. Det känns som om det vore rimligare att jag försökt ta mitt liv flera månader tidigare, då när jag verkligen var i depressionens grepp. Men det är väl som Elizabeth Wurtzel skriver i sin bok, "Prozac Nation", att lite energi i händerna på någon som gett sig fan på att begå självmord kan vara förödande.

Ibland när man läser eller skriver om bipolär sjukdom, får man känslan av att det är en sjukdom som är väldigt lätt att identifiera och sätta fingret på. Det är svart och det är vitt - inga konstigheter alls. Symtomen för såväl mani som depression ser otroligt konkreta och lättöverskådliga ut i tvådimensionell ordform - men riktigt så enkelt är det ju förstås inte i verkligheten.

Eftersom jag själv av naturliga skäl inte kan skriva en text ur anhörigperspektiv, har jag bett min mamma att göra det istället. Hon skriver såhär:

För att kunna ge en mer helhetlig bild av manodepressiv sjukdom kommer jag framöver att ta in ett antal gästskrivare, som kan dela med sig av sina erfarenheter och upplevelser. Anton, 20 år, skriver om sitt första insjuknande vid 18 års ålder:

Till slut är det dags. Efter många års tvära kast mellan hopp och förtvivlan, flera läkare, flera felaktiga diagnoser och flera felaktiga preparat, så har du till slut fått den "rätta" diagnosen (hoppas du) och står nu inför ett viktigt val; Ska du ta den där medicinen de rekommenderar, eller inte?

Att få en diagnos är alltid förknippat med starka, och ibland oväntade, känslor. Man kanske känner sig lättad och hoppfull för den möjlighet till ett normalt liv och stabilt inre som en eventuell behandling kan komma att innebära. Man kan också känna sig rädd och förtvivlad ("Innebär detta att jag är galen?") och ha mycket svårt att acceptera sin diagnos. Oftast känner man sig nog förvirrad. Det är så mycket som ska smältas. Minnen ska gås igenom ("Var jag manisk vid det och det tillfället? När hände det första gången? Exakt vad i mitt förflutna har någon koppling till denna sjukdom?) och människor skall informeras (Vilka berättar jag för? Hur berättar jag? Hur kommer de reagera?) och behandling skall påbörjas. Det blir helt enkelt väldigt mycket på en gång.

"In some ways I feel like I have lived three lives; manic, depressed, and the real me sandwiched in between; only to be overshadowed by a person I am not." -Carol J Griffin

Att leva med de kraftiga svängingar i känsla och tanke som präglar bipolär sjukdom, är att ständigt tvingas omvärdera och kompromissa det sätt på vilket man ser sig själv. Det är svårt att hitta en identitet - och hålla fast vid den - i denna själens oupphörliga berg-och-dalbana. Precis som Carol J Griffin skriver i sin bok "Fragments of my life", känner jag på sätt och vis att jag har levt mer än ett liv, och att jag varit mer än en person. Det är svårt att hitta en tillräckligt stark grund för att bygga upp en bestående bild av sig själv.

-Camilla, man har misstänkt en tid att du lider av någon form av bipolär sjukdom. Vårt samtal idag tycker jag bekräftar den misstanken.

--Doktor S

 Läs mer...

"Encompass´d with a thousand dangers,
Weary, faint, trembling with a thousand terrors...
I... in a fleshly tomb, am
Buried above ground"

-WILLIAM COWPER (1731-1800)

Om mani ger själen vingar, är depressionen dess raka motsats; den är en stor, tung sten, bunden till ditt kropp och sinne, som oundvikligen sänker dig allt djupare ner mot en svart, utdöd havsbotten. Du fäktar med armarna, kämpar för luft, försöker ta dig upp till ytan igen, desperat att undslippa denna långsamma drunkningsdöd - men förgäves. Väl i depressionens klor är din egen möjlighet till påverkan väldigt liten.

Tillståndet är så explosivt, så kreativt, så otroligt förföriskt, att jag mot bättre vetande ofta både saknar det och längtar efter det. Det är ett kraftfullt rus av total eufori och obotlig optimism. Tankarna är klara och snabba, energiresurserna outtömliga, och sinnesintrycken starkare än någonsin.

Hej på er alla!

Den här bloggen kommer att handla om mitt liv, i stort och smått; det liv som utspelar sig i djupa dalar, på höga berg, och på fast mark däremellan. Ett fantastiskt och fascinerande liv ibland, och andra gånger, inte fullt så fascinerande. Det kommer att bli en aktiv blog med känslor, minnen och funderingar i en salig blandning - jag hoppas att du följer med på resan och tycker om det jag skriver.

 Läs mer...