Människor
Iochmed den kommande artikeln i BT har jag valt att gå från att vara "smygöppen" med min sjukdom här på bloggen och med nära bekantskaper, till att vara helt öppen med den. Från och med imorgon kommer alla (grannar, arbetskamrater, före detta arbetskamrater, före detta klasskamrater, bekanta från föreningsverksamheten och i stort sett alla jag någonsin mött som memorerat mitt namn och läser BT) att veta om hur det ligger till.
Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Å ena sidan avskyr jag allt hyssj kring den här sjukdomen, hur den blir stigmatiserad och dramatiserad till ingen nytta alls. Hur den är så osynlig trots att uppskattningsvis 5% av befolkningen lider av den i någon form, och ännu fler om man ser till deras anhöriga.
Men ändå... Det är en helt annan sak att förespråka en öppenhet kring psykisk sjukdom som företeelse, och att vara öppen med sin egen psykiska sjukdom.
Men faktum kvarstår. Jag har hittills aldrig mött någon som sett ner på mig, eller dömt mig pga av min bipolaritet. Och skulle jag möta någon som gjorde det skulle jag antagligen inte anse den personen värd att vara min vän ändå. Jag hoppas på att kunna bli bemött och värderad utifrån den person som jag faktiskt är, och inte pga av en sjukdom som jag har.
Jag tror att folk i allmänhet är mer öppensinnade än man ger dem kredit för. Ger man dem en chans att själva ta ställning till någonting i den här stilen, visar de sig förvånansvärt ofta skita fullständigt fan i det.
Starkt av dig!
Men det måste ju kännas mycket enklare liksom "när du har kommit ut ur garderoben"
Skrivet av Peter — 17 Okt 2007, 00:12
Att se ner på dig pga av din sjukdom skulle i så fall bevisa okunskapen hos den personen.
Du har gått igenom mer än jag nånsin kommer att förstå och jag beundrar dig för den du är och att du är så stark som orkar ta itu med att försöka göra något åt vården.
Kram //Din Vän och Ko ;)
Skrivet av Tytti — 17 Okt 2007, 15:54