Andra kvällen på sjukhuset
Kommer framöver bara att klippa in textsnuttar ur betydligt längre texter som jag skrivit tidigare. Den här handlar om en kväll på avdelningen, närmare bestämt min andra, en tisdagskväll i augusti.
"Jag blev väckt ur mina funderingar av att en dörr öppnades längre ner i korridoren. Ut steg en medelålders man i en vit t-shirt som stramade över buken på honom och blottade hela nedre delen av densamma. Han sträckte på sig samtidigt som han åstadkom en rad stönande läten och strök sig sedan upprepade gånger över magen som efter ett ordentligt skrovmål.
Han hade halvlångt hår i den där blonda nyansen som är så pass gul i tonen att man nästan bara ser den på tecknade seriefigurer.
”Dags att röka”, sa han då han passerade mig.
Då man varit patient på tvåan under några dagars tid ringde den inre klockan automatiskt varje timme klockan halv. Man behövde inget ur för att veta när rökrummet låstes upp, man kände det på sig, och samma tid varje timme vallfärdade nikotinslavarna dit.
Det var också därinne, märkte jag snart, som större delen av det mellanmänskliga samspelet ägde rum. Det var där man träffades för att prata och umgås med varandra, och det var också där man lärde känna sina medpatienter.
Den gulblonde mannen hette Tage och verkade vara en relativt sorglös man, åtminstone var det den sidan av sig själv som han valde att visa upp för oss andra. Han hade ett evigt leende på läpparna och outtömliga skämt på tungan.
Jag beundrade honom för hans förmåga att glädja människor i sin omgivning och även för hans villighet att göra just det. Medan alla andra tycktes mer eller mindre introverta, fångade i sitt eget självmedlidande som en insekt i ett spindelnät, så var Tage pigg och skojfrisk och gjorde alltid sitt allra yttersta för att glädja andra.
Kanske var det bara hans sätt att hantera sina problem – genom att låtsas att han inte hade några. Jag kunde inte säga att jag brydde mig nämnvärt. Alla hade vi nog med vårt eget och att ta på sig någon annans tunga bördor gjorde man inte gärna, därför valde vi att helt enkelt inte se bortom Tages godmodiga fasad.
En annan sak jag snart lade märke till var hur man inom sjukhusets väggar var totalt öppen med sina problem, sina känslor och sina handlingar. Vi satt alla i samma gistna, sjunkande eka och därför behövde man aldrig undra vad man kunde säga och inte.
Det märkte jag redan den eftermiddagen i rökrummet, då träffade jag också Pekka för första gången, en blond man med flaskbottnar till glasögon. Han tycktes vara hopplösheten personifierad, vilket bekräftades av att han bara några dagar tidigare försökt begå självmord. Pekka hade också bättre anledning än de flesta av oss att känna hopplöshet och livsleda. Han mor och hans bror hade ryckts bort från livet med bara en månads mellanrum, ungefär samtidigt som hans fru lämnade honom och stack med barnen.
När jag pratade med Pekka insåg jag hur små och överkomliga mina egna problem tedde sig i jämförelse med hans, och jag drabbades av dåligt samvete över att jag inte var mer tacksam över det jag hade.
”Man kan inte jämföra sorg”, sa Pekka till mig dagen innan han åkte hem.
”Man kan inte säga att den ena har haft det svårare än den andra. Din sorg är din egen. Om du upplever att den är så svår, så är den också det.”
Det hade han naturligtvis rätt i. Människor har helt olika förutsättningar att hantera svårigheter och problem. Det som är en småsak för en person, kan vara ett oöverstigligt hinder för en annan. Jag var av ett ganska klent mentalt virke, och därmed antog de flesta av mina problem förr eller senare oerhörda proportioner. Hade jag då genomgått en kris liknande den Pekka just hade genomgått, skulle jag med all sannolikhet inte klarat av att resa mig ur min smärta igen. Men jag trodde att Pekka skulle kunna göra det, så småningom. Människor är oftast mer livsdugliga än man först tror."
