Fågel, fisk och mittemellan

Om min senaste mani, hösten 2006

"Jag var som mest aktiv om natten. Tolvslaget gick rakt in i blodomloppet på mig som tio koppar kaffe, och efter det var det inte möjligt att varva ner eller gå och lägga sig. Först klarade jag inte av att hantera all den plötsliga överskottsenergin och rastlösheten drev mig att vandra fram och tillbaka genom lägenheten som en osalig ande. Svettig och vildögd och med paniken pyrande strax under skinnet, började jag så småningom använda min energi till något med produktivt. Jag städade. Natt efter natt städade jag som besatt, ändå var det aldrig särskilt rent eller snyggt hemma hos mig. För det mesta kastade jag bara omkring saker. Jag kunde besluta mig för att sortera en byrålåda, men det slutade alltid med att jag var iväg och gjorde något helt annat, medan byrålådans innehöll låg omkringstrött på golvet där jag lämnat det.

Tankarna löpte som ekorrar i huvudet på mig, oorganiserade, förvirrade, skyndsamma. Jag började skriva i ett fåfängt försök att få mina rusande tankar under kontroll, och jag skrev med samma glödande, svettiga besatthet som jag gjorde allting annat. Jag skrev tills handleden värkte och fingrarna stelnade i sitt grepp om pennan. Jag skrev tills jag inte längre ägde orden, tills jag inte ens var medveten om att jag skrev. Sida efter sida, skrivblock efter skrivblock. Det var bara strunt, det jag skrev, sammanhangslöst och förvirrat, ett smakprov på min egen desorienterade hjärna som var stundtals tilltalande, stundtals makabert.

Jag började också ta ut hundarna på långa, nattliga promenader. Jag ryckte dem helt fräckt ur deras nattsömn och deras rutiner, och bjöd med dem ut i höstnatten. Tillsammans tillryggalade vi med lätthet flera mil på en enda natt.

De nattliga promenaderna var en minst sagt njutbar upplevelse. Mina samtliga sinnen var uppskruvade till max, och det var som om jag upplevde allting för första gången. Med oändlig fascination kände jag vinden i håret, såg jag stjärnorna ovanför mig, hörde jag gatlyktornas monotona elektricitetssurr, och jag kände en djup och uppfyllande känsla av tillhörighet. Jag var en del av detta, allt som jag såg och hörde och kände, allt runt omkring mig och allt bortom det jag såg. Vi var inte separata varelser och tingestar längre, låsta i vår förväntade form och onåbara för varandra, utan en enda namnlös företeelse.

Jag såg på björkarna och deras stammar vred sig lustfyllt inför min blick, albinovita med silverlyster och svarta ärr som lockade till beröring. Jag stod framför björkarna en lång stund, i fascination och tyst vördnad. Sedan sträckte jag försiktigt ut ena handen och rörde lätt vid barken. Den var sval och alldeles slät. I sin silvriga lyster var den sensuell och tilldragande som en kvinnas nakna hud. Jag vidrörde ett av de svarta märkena, som kontrasterade så skarpt mot allt det vita, månkyssta, och fann ytan hård, skrovlig och uppbräckt. Det påminde mig om sårkanterna på ett sargat bytesdjur, fast förkolnade, förstelnade, förevigade i stammen på ett livskraftigt träd.

Ofta stod jag bara stilla någonstans och njöt. Jag kände det som om jag blivit inbjuden i en alldeles ny värld, där ingenting var som jag tidigare trott det var, och där allting hade som en aura av ljus och ljud och färger. Jag såg på asfalten vid mina fötter och log åt alla de små skimrande stenarna däri, de som uppfyllde sitt öde med sådan värdighet, trots att de var natthimlens avbild; tusentals glimrande små ljuspunkter, tillbakalutade på en botten av djupaste svart.

Världen kom till liv och förändrades framför mina ögon under dessa nattliga promenader. Den nyasfalterade gångvägen jag gick på, kunde om jag så önskade öppna upp, ändra form, och förvandlas till den mörkaste och vackraste havsyta. På så sätt klarade jag mästerstycket att gå på vatten, och jag gjorde det natt efter natt.

Min blick svepte över omgivningen med ofelbar exakthet, och pannan kändes som om den vore prydd med osynliga känselspröt. Med mina förhöjda sinnen gick inga intryck förlorade. Jag såg utan svårighet allt runt omkring mig, in i minsta detalj, lika tydligt som om det vore mitt på dagen. Jag var medveten om varje vändning i vinden och hur mörkret ljusnade eller djupnade allt eftersom molnen jagade förbi månen.

När jag gick kände jag den egna kroppen förlora sin betydelse, och jag tappade kontakten med den alltmer. Den var bara ett skal, en tillflyktsort, som vandrade för sig själv långt nedanför mig och som jag kunde återvända till vid ett senare tillfälle. Själv var jag ett fritt flygande medvetande, som rörde sig obundet av jordiska lagar och som smälte samman med alla andra fria, formlösa medvetanden.

Naturen var min moder, den första och största, alla människors moder, och i de stilla sensommarnätterna kunde jag höra hur hon kallade på sina förlorade söner och döttrar. De som vandrat ut ur vildmarken, byggt städer, och glömt bort sitt ursprung. Det var ett rop av djupaste längtan och vemod, ljudlöst, men starkt och betvingande för den som lyssnade med hjärtat och inte med öronen.

Där jag låg i det svala, kittlande gräset och betraktade den stjärnbeströdda natthimlen ovanför mig, visste jag plötsligt vad evigheten innebar. Det oföränderliga, odödliga och tidlösa, för stort att vidröra, för främmande för att gripa. Ändå var det så enkelt. Det var ju just detta; att betrakta stjärnhimlen i stilla förundran. Själva akten gjorde mig delaktig i evigheten och förenade mig med alla oräkneliga varelser som gjort samma sak genom årtusendena, och alla som skulle komma att göra det. Jag kände att mitt öde blivit sammanlänkat med deras, oberoende av tid och rum."