Fågel, fisk och mittemellan

"Då klockan började närma sig ett på onsdagseftermiddagen kunde jag knappt sitta still i väntan på att mina anhöriga skulle få komma på besök. Det hade bara gått tre dygn sedan jag senast träffat dem, men det hade varit tre förödande långa, sömnlösa dygn.

Jag satt på en textilklädd stol ute i korridoren med blicken fäst vid klockan och dess visare som vandrade över urtavlan i ett försök att genom ren viljekraft mana dem att gå fortare.

”Väntar du på något?”

En skötare hade stannat till bredvid mig. Han hade en vänlig uppsyn och en skånsk dialekt, som bleks något av vad som måste ha varit många års boende i landets mittersta regioner.

Han bar en ledig bomullsskjorta med rutmönster, jeans och sandaler över ett par vita strumpor.

Åke, som skötaren hette enligt en liten namnskylt han fäst vid skjortans bröstficka, slog sig ned i den lediga stolen bredvid mig och log. Jag tyckte han verkade vara en trevlig man, han var avslappnad och tillmötesgående i en miljö där de flesta anställda tycktes vara omkringschasade av sin egen inre stress. Han föreföll mig vara en man som faktiskt trivdes med sitt yrkesval – jag tror att många av hans medarbetare inte gjorde det, och att det var därför de var så krassa i sitt bemötande och slarviga i sitt yrkesutövande. Det var alltför mycket missnöje, frustration och okunskap – skötarna hade inte psykiatrisk inriktning på sin utbildning, många var mycket unga och oerfarna, ännu fler var frustrerade och missnöjda över sina arbetsförhållanden och de ständiga hoten om nedskärning och somliga hade helt enkelt anställts i brist på mer kompetent personal. Psykiatriyrket hör inte till de attraktivaste jobben på marknaden.

”Ja, min familj kommer nu klockan ett. De har lovat att ta med sin en av mina hundar”

Jag sa det inte utan viss stolthet i rösten. De gångna dagarna hade jag sett andra patienters anhöriga komma och gå, men dittills hade ingen kommit för att hälsa på mig. Jag hade dessutom alltid satt en stolthet i mina hundar, deras skötsel och deras träning. Där, på sjukhuset, kändes det viktigare än någonsin att bevisa att jag faktiskt dög någonting till och att jag i många avseenden var en helt vanlig människa som gjorde helt vanliga saker. Jag kunde vara hur sjuk och nedgången som helst, men mina hundar tog jag i alla fall hand om. De var min livboj i det stormiga hav som var min tillvaro just då, och vid den klängde jag mig fast för allt vad jag var värd.

Åke frågade vad för slags hundar det var jag hade, och en lång stund satt vi bara och pratade om dem och om hundar i allmänhet.

Till slut ringde portklockan, och Åke gick för att öppna. In genom dörren kom min mamma, och jag sprang i famnen på henne, rusig i min lycka över att få fångenskapen avbruten, om så bara för en liten stund.

Jag var redan påklädd och hade mina gamla gympaskor på fötterna, så jag var redo att gå ut genast.

”Ha så trevligt!”, vinkade Åke medan han höll upp dörren åt oss. ”Var tillbaka om två timmar”.

Jag nästan sprang nedför trapporna och kastade mig på ytterporten. Där utanför blev jag stående en kort stund och bara njöt. Jag hade bara varit på avdelningen i tre dygn, men jag hade redan glömt den fantastiska känslan av vind i håret och sensommarsolens värme mot ansiktet. I det ögonblicket kände jag mig fri, berusande fri, och ingenting kunde inkräkta på den känslan – inte ens vetskapen om att jag så småningom skulle behöva återvända till min ofrivilliga fångenskap.

En bit bort såg jag min pappa stå lutad mot sin gamla vinröda Ford av kombimodell. Han såg sund och somrig ut i sin fladdrande Hawaii-skjorta och solglasögon på näsroten.

”Nellie?”, undrade jag med andan i halsen. ”Är Nellie med?”

Ett ögonblick blev jag rädd att de skulle ha glömt av att ta med sig henne, eller beslutat sig för att inte göra det, men pappa öppnade genast bilens baklucka och Nellie tog ett vigt skutt ut. Väl nere på marken skakade hon på sig och styrde just kursen mot ett träd i närheten då jag ropade på henne. Hon stannade upp, märkbart förvirrad, och då hon insåg att jag var där rusade hon rakt in i famnen på mig. Hon gnällde i iver och viftade så häftigt på svansen att hela kroppen rörde sig i ormande rörelser. Jag satte näsan i hennes päls och drog in den härligt välbekanta doften av hund, av min hund, och smekte henne över ryggens blanksvarta, silkesmjuka päls.

”Hej Nellie”, mumlade jag om och om i hennes öra. ”Hej på dig, gumman.”

Först när benen började värka och ryggen mola reste jag mig upp och borstade av kläderna.