Fågel, fisk och mittemellan

Ångesten börjar redan vid klädvalet. Vad ska man ha på sig? Vad har de andra på sig? Hur finklädd ska man vara? Fan, jag har ju inte ens några finkläder! Paniken pyr under skinnet på mig då jag prövar kläder. Någorlunda fin tröja, ett par jeans, höga klackar, glittrande smycken. Snabb blick på mig själv i spegeln och jag vill skrika ut min frustration. Sådär kan man bara inte se ut! Jag kan inte visa mig bland folk och se ut såhär. Kastar av mig kläderna, byter ut dem mot rejäla hundförarkläder. Det känns mer bekvämt, men det ser fruktansvärt ovårdat ut. Ångesten klöser mig på revbenen från insidan. Vilka kläder jag än väljer kommer jag att känna mig obekväm. Det blir de hundförarkläderna. Arrak Outdoor och rejäla vandrarkängor. Ångrar mig i samma sekund som jag satt mig i bilen. Man kan inte gå på julbord och se ut så här! Hur fan tänkte jag, egentligen? Självklart skulle jag valt de finare kläderna.

I bilen ska man vara trevlig och prata. Skratta åt skämt. Svara på frågor. Tur att det har hunnir bli mörkt så att ingen lägger märke till hur jag sitter upptryckt mot rutan med tårar i ögonen, panikslagen inför tanken att spendera en hel kväll med mer eller mindre främmande människor.

Väl framme deklarerar sambons chef stolt att han har en överraskning. Vi ska leka lekar. Jag dör lite inombords. Laglekar. Man ska alltså prestera något. Skräcken är total. Jag andas i snabba, grunda andetag och försöker behärska min panik. Det går bra, du fixar det här, det är över snart, bara du börjar så kommer det kännas bättre sedan...

In i en stor ladugård där det finns en hel massa aktiviteter. Yxkastning, älgbens-basket, freesbeekastning, luftgevärsskjutning. Jag gömmer mig skyggt bakom sambon. Alla flyktfunktioner är aktiverade. Nu sticker jag, tänker jag gång på gång, nu springer jag min väg.

Försöker få sambon att tala om för de andra att jag inte vill vara med i lekarna. Jag vågar inte säga det själv, vill inte dra uppmärksamheten till mig. Sambon vägrar, det får jag säga själv, tycker han. Det gör jag, försiktigt. "JOOO", gastar alla unisont. "Klart du ska vara med!"

Innan jag vet ordet av är jag indelad i ett lag. Paniken är total. Jag kämpar med andningen. Nu slipper jag inte undan...

Första leken är en tremannalek där man gemensamt ska dra i en mängd rep för att föra in en blytyngd i olika hål. Jag ser framför mig hur jag bara står och drar och drar i repet, utan att fatta någonting, och förstör för mitt lag. "Jag vill inte!", piper jag och drar sambons chef lätt i ärmen. "Jag vill titta på."

Det får jag, men han ser missnöjd ut. Han har ju ansträngt sig så för att hitta på någonting annorlunda, något utöver det vanliga. Jag känner mig som en jävla skurk. Så otroligt otacksam jag är. Jag äcklas av mig själv, hatar mig själv. Tar en öl och dricker så fort jag kan. Måtte alkoholen hjälpa, annars vet jag inte hur jag ska fixa kvällen.

"Är ni inte fler i ert lag?", undrar protokollnissen. Fan ta dig, tänker jag och försöker gömma mig bakom en pelare. Syns inte, syns inte, syns inte... Men jag syns. "Jo, CAMILLA är med i vårt lag!", ropar alla unisont. Just då hatar jag dem. Måste de göra en så stor grej av det? Jag fixar det inte, orkar inte, kan inte...

Sedan dags för själva julbordet. Svansar efter sambon till maten, vågar inte gå själv. Tar en liten, liten portion. Tycker att alla tittar på mig för att jag äter så lite. Känner mig otacksam. Nästa gång tar jag en stor, stor portion. Tycker alla tittar på mig. Känner mig glupsk. Skäms över min mat. Äter så fort jag kan så ingen ska hinna se hur mycket som låg på tallriken. Ångest.

Tittar på barnen som springer och leker. Blir mycket ledsen. Tänker att jag aldrig mer kommer få vara barn igen. Tänker att jag aldrig kommer att få egna barn. Tittar och tittar och blir mer och mer ledsen. Tittar på kvinnorna som är med vid bordet. Blir ledsen över att jag aldrig kommer vara lika vacker som dem. Beställer en öl med högsta alkholstyrka och dricker begärligt.

Önskar att jag vore som andra. Jag vill vara någon som inte kommer till ett julbord med gråten i halsen. En normal människa.

Då vi äntlige åker hem släpper trycket. All ångest lättar. Jag fixade det! Det är över nu! Nu får jag åka hem och lägga mig och dö en stund i min soffa! Känner mig nästan glad. Skrattar, skojar. Är så lättad som jag inte trodde var möjligt.

Hemma slukar jag mina sömntabletter och faller ned i soffan och hoppas att ingen märkte hur jävla off jag var under kvällen. Tänker att de nog snackar om det sinsemellan, hur missanpassad jag är. Hur otacksam jag är. Hur tråkig jag är, som inte ens vill leka lekar. Men jag glömmer och somnar. Nu är det gjort.