Fågel, fisk och mittemellan

Jag skulle vara snäll. Omtänksam. Jag skulle möta honom i dörren, falla i hans armar, kyssa honom, fråga hur hans dag hade varit. Jag skulle lyssna och bry mig om vad han sade. Jag skulle laga någonting gott åt honom på kvällen, bjuda på vin. Jag skulle sitta nära honom, glittra med ögonen mot honom. visa honom hur viktig han är i mitt liv varke sekund av vår samvaro. Jag skulle älska med honom. Jag skulle vilja älska med honom. Vara älskvärd, vara älskande. Vara en riktig flickvän.

Men jag klarar det inte, jag kan helt enkelt inte vara allt det som jag borde vara, allting som jag önskar att jag vore. Jag vill skjuta honom från mig, därför att jag inte vet hur jag ska ta honom till mig. Jag vill skrämma bort honom från mitt liv, därför att jag inte vet hur man lever tillsammans. Jag vill vara ensam, men jag vill inte förlora honom. Hur förklarar man det?

Hans röst är arg i telefonen. Han har fått nog nu. Jag kan inte klandra honom. Hur mycket kan man begära att en enda person ska stå ut med? För en sekund vädjar jag till honom att förstå mig, men hur ska han kunna det? Jag förstår inte ens själv varför jag gör som jag gör. Frånstötningsprocessen pågår mot min vilja, jag kan inte rå för det. Än en gång vill jag att han ska ta hänsyn till mig. Kan han inte bara förstå att jag mår dåligt just nu? Men så slår insikten in i mig...

Det är inte han som inte förstår mig. Det är jag som inte förstår honom. Som inte ens försöker sätta mig in i hans situation. Som inte förmår göra någonting åt det. Jag ser hur allting går åt helvete, men jag orkar inte ordna det. Jag låter det hellre försvinna. Det är enklast så, kanske mest smärtfritt. Jag orkar inte...