Fågel, fisk och mittemellan

Fågel, fisk och mittemellan http://sphynxes.bloggsite.se Om att leva med, och överleva, bipolär affektiv sjukdom. Sphynxes 2010-03-11T13:55:32Z Det sjuka och det friska http://sphynxes.bloggsite.se/post/707/12064 Så länge jag kan minnas har jag slitits mellan två världar. Två öden, om man så vill, eller två identiteter. Det har hittills varit omöjligt för mig att helt överge någon av dem, istället svajar jag mellan dem som en osmidig lindansös på sin lina, kränger från den ena sidan till den andra. Mellan det som är friskt och det som är sjukt.Många gånger möter jag galenskapens söner och döttrar och gemensamt för många av dem är att de lever i sjukdomens skugga, de är sin sjukdom. Jag har varit där jag också, vid ett flertal tillfällen. Jag har blivit ett med depressionens mörker och jag har hängett mig fullständigt åt manins ljuva vansinne. Jag har komprimerat mig själv till en sjukdom och en psykisk otillräcklighet och därmed - helt omedvetet - ökat avståndet mellan mig själv och mina medmänniskor, mellan mig själv och samhället jag lever i. Jag har inte ansett mig behöva leva efter samma regler som friska människor därför att jag inte varit frisk. Jag har istället levt i en slags parallell värld, där min insyn i normala människors liv bara varit fylld av avund. Jag har hela tiden understrukit min egen otillräcklighet. "Jag kan inte, klarar inte, fixar inte, vet inte hur man gör, är oförmögen, vågar inte, förstår inte, vill inte, orkar inte". Nu är jag evigt trött på att vara sjuk. Jag är beredd att lämna min tidigare otillräcklighet bakom mig för gott och äntligen våga ta språnget ut i den riktiga världen. Visst kommer det ta tid för mig att lära mig vara människa, en hel människa, men jag är övertygad om att det är värt alla ansträngningar. Jag tänker aldrig mer leva i skuggan av en sjukdom. Huvudkategori 2008-03-11T19:25:58Z Sphynxes Etthundratrettio sidor drömmar http://sphynxes.bloggsite.se/post/707/11551 På sätt och vis har jag redan skrivit boken. Många gånger, i mitt huvud. Det är en jävligt bra bok. Den räddade mitt liv. Ändå landar orden på tangenterna med sådan ansträngning, och varje ny mening som tar form på skärmen skakar omilt liv i ångesten, som sömndrucket och pliktskyldigt klöser mig på revbenen från insidan. Det är inte bra nog. Det kommer aldrig att bli bra nog. Orden ser fattiga ut i sin nakenhet och är inte omgivna av samma drömliknande skimmer och magi som de är då de för första gången tar form i mitt huvud. Skrivandet, som borde ha varit ett förhållande av starkaste vänskap och djupaste kärlek, har förvandlats till ett infekterat äktenskap som jag inte längre står ut att leva i. Ändå kan jag inte förmå mig att ta ut skilsmässa. Inte ännu, inte innan boken är färdig. Etthundratrettio sidor har trots allt tagit form under mina envisa fingrar. Det är etthundratrettio sidor av svettig besatthet, ovillkorlig beslutsamhet och lojal ångest. Etthundratrettio sidor av berusad lycka och domnad apati, av livslust och dödsdrift, av vänskap och ensamhet. Men framförallt är det etthundratrettio sidor av drömmar, drömmar som stryker mig kring benen som en kelsjuk katt och får mig att gång på gång sätta mig framför datorn med hårt sammanbitna tänder, redo att ta upp striden med skrivångesten och smärtsamt förlösa ytterligare några ord, väl medveten om att varje ord är ett ord närmare drömmen. Huvudkategori 2008-02-05T17:13:21Z Sphynxes Det är dyrt att vara sjuk... http://sphynxes.bloggsite.se/post/707/11193 Mitt frikort har gått ut så besöket på Apoteket idag gick på över 700kr, och jag inser att det kostar en hel del pengar att vara sjuk. Varje månad betalar jag detta för mina mediciner:Litium 123krFluoxetin 169krLyrica 467krTheralen 231krNozinan 276krPropavan 108,50krStilnoct 107krCampral 262krAntabus 239,50krAlltså sammanlagt 1983 kr i månaden - på bara medicin! Lyckligtvis går högkostnadsskyddet snabbt in och börjar täcka upp allt mer av kostnaderna, men iallafall. Det är inte klokt.Lägg då till regelbundna besök hos psykiatrisk sjuksköterska, psykolog och läkare som går på 80-300kr per besök samt litiumproverna man måste ta regelbundet, som kostar 60kr styck. Det plockar på och blir en hel del pengar, pengar som man kunde ha haft roligt för istället.Det är dyrt att vara sjuk. Huvudkategori 2008-01-09T15:11:33Z Sphynxes Dubbla dosen http://sphynxes.bloggsite.se/post/707/11131 Från och med idag dubblar vi dosen Nozinan. Tillsammans med mina andra mediciner - Theralen, Propavan, Stilnoct och Imovane - gör det förhoppningsvis min nattsömn god och ostörd. Huvudkategori 2008-01-04T22:40:04Z Sphynxes Ångest http://sphynxes.bloggsite.se/post/707/11108 Ångesten vrider sig runt bland mina inälvor som en livlig orm och lämnar mig ingen ro. Ångest då jag inte studerar, men ännu värre ångest då jag gör det eftersom resultatet blir så otillfredsställande. Ångest då jag dricker, då jag varje dag står vid Systembolagets kassa alldeles för tidigt på dagen som en skamsen hund med svansen mellan benen och ser hur personalen föraktar mig och tycker synd om mig för min svaghet. "Idag igen?", ser de ut att tänka. Ändå är den ångesten - den skammen - ingenting motför den ångest jag drabbas av om jag inte dricker. Jag kan inte läsa en bok utan att få ångest över att jag inte skriver en egen. Så jag läser en sida, skriver en egen, läser igen, skriver... Det finns ingen glädje i att lägga orden på tangenterna, det har blivit ett tvång. Jag får ångest över att jag inte tränar mina hundar så mycket och ofta och så engagerat som jag borde och brukar, men själva träningen är ångestfylld och tvångsmässig. Måste avancera framåt, måste bli duktig, måste tävla, måste vinna. Kan jag inte det så vill jag inte träna alls, det ger mig bara ännu mer ångest. Ångest över att se buken svälla över byxkanten. Jag äter för mycket. För att döva ångesten äter jag ännu mer. Mat stimulerar hjärnans belöningssystem, och det märks verkligen. Med den där smörgåsen i handen lyckas jag tillfälligt jaga ångesten på flykten. Ångest över ekonomin, över pengarna som aldrig räcker till. Även handlandet är ett sätt att jaga ångesten på flykten, jag handlar fast jag inte har råd, jag lever över mina tillgångar. Ångest över alla förändringar. Min skötare på öppenvårdsmottagningen ska byta jobb. Kommer jag vara tvungen att lära känna en ny människa då? Tänk om jag inte tycker om honom eller henne? Jag vill att allting ska vara som det alltid har varit, att alla rutiner ska vara desamma och att alla människor jag lärt mig lita på ska finnas kvar. Ångest över den stundande flytten. Kommer min ekonomi att klara den mycket högre hyran? Kommer hyresvärden anmärka på lägenhetens slitningar då han ser den i sin nakenhet? På den repade parketten, på den skavda tapeten? Ångest över att lägenheten är så stökig, över att jag inte orkar ta tag i det och städa. Livrädd för att någon ska komma på besök innan jag orkat ta itu med disken, torkat golven, tvättat fönstren.Ångest över att se tillbaka på det som varit då jag skriver mitt bokmanus. På människor jag älskat som har försvunnit, de som med tiden glidit allt längre bort och de som dött. Alla som på ett eller annat sätt är så djävla oåterkalleligt borta. Ångest. Huvudkategori 2008-01-03T12:27:27Z Sphynxes Nozinan http://sphynxes.bloggsite.se/post/707/10987 På fredag ska vi sätta in en ny medicin som komplement till de övriga, i första hand för att förbättra sömnen (sover oroligt och har mardrömmar). Läkemedlet heter <a href="http://www.bloggsite.se/">Nozinan </a>och är egentligen neuroleptika (används vid psykotiska tillstånd) men ska tydligen fungera bra även i andra sammanhang.Som vanligt sätter jag allt mitt hopp och min tilltro i den nya medicinen. Nu ska det väl ändå bli bra? Huvudkategori 2007-12-19T16:08:36Z Sphynxes Den flickvän jag önskar att jag vore http://sphynxes.bloggsite.se/post/707/10945 Jag skulle vara snäll. Omtänksam. Jag skulle möta honom i dörren, falla i hans armar, kyssa honom, fråga hur hans dag hade varit. Jag skulle lyssna och bry mig om vad han sade. Jag skulle laga någonting gott åt honom på kvällen, bjuda på vin. Jag skulle sitta nära honom, glittra med ögonen mot honom. visa honom hur viktig han är i mitt liv varke sekund av vår samvaro. Jag skulle älska med honom. Jag skulle vilja älska med honom. Vara älskvärd, vara älskande. Vara en riktig flickvän.Men jag klarar det inte, jag kan helt enkelt inte vara allt det som jag borde vara, allting som jag önskar att jag vore. Jag vill skjuta honom från mig, därför att jag inte vet hur jag ska ta honom till mig. Jag vill skrämma bort honom från mitt liv, därför att jag inte vet hur man lever tillsammans. Jag vill vara ensam, men jag vill inte förlora honom. Hur förklarar man det?Hans röst är arg i telefonen. Han har fått nog nu. Jag kan inte klandra honom. Hur mycket kan man begära att en enda person ska stå ut med? För en sekund vädjar jag till honom att förstå mig, men hur ska han kunna det? Jag förstår inte ens själv varför jag gör som jag gör. Frånstötningsprocessen pågår mot min vilja, jag kan inte rå för det. Än en gång vill jag att han ska ta hänsyn till mig. Kan han inte bara förstå att jag mår dåligt just nu? Men så slår insikten in i mig...Det är inte han som inte förstår mig. Det är jag som inte förstår honom. Som inte ens försöker sätta mig in i hans situation. Som inte förmår göra någonting åt det. Jag ser hur allting går åt helvete, men jag orkar inte ordna det. Jag låter det hellre försvinna. Det är enklast så, kanske mest smärtfritt. Jag orkar inte... Huvudkategori 2007-12-17T11:24:54Z Sphynxes Julbord - en enda lång skräckupplevelse http://sphynxes.bloggsite.se/post/707/10936 Ångesten börjar redan vid klädvalet. Vad ska man ha på sig? Vad har de andra på sig? Hur finklädd ska man vara? Fan, jag har ju inte ens några finkläder! Paniken pyr under skinnet på mig då jag prövar kläder. Någorlunda fin tröja, ett par jeans, höga klackar, glittrande smycken. Snabb blick på mig själv i spegeln och jag vill skrika ut min frustration. Sådär kan man bara inte se ut! Jag kan inte visa mig bland folk och se ut såhär. Kastar av mig kläderna, byter ut dem mot rejäla hundförarkläder. Det känns mer bekvämt, men det ser fruktansvärt ovårdat ut. Ångesten klöser mig på revbenen från insidan. Vilka kläder jag än väljer kommer jag att känna mig obekväm. Det blir de hundförarkläderna. Arrak Outdoor och rejäla vandrarkängor. Ångrar mig i samma sekund som jag satt mig i bilen. Man kan inte gå på julbord och se ut så här! Hur fan tänkte jag, egentligen? Självklart skulle jag valt de finare kläderna.I bilen ska man vara trevlig och prata. Skratta åt skämt. Svara på frågor. Tur att det har hunnir bli mörkt så att ingen lägger märke till hur jag sitter upptryckt mot rutan med tårar i ögonen, panikslagen inför tanken att spendera en hel kväll med mer eller mindre främmande människor.Väl framme deklarerar sambons chef stolt att han har en överraskning. Vi ska leka lekar. Jag dör lite inombords. Laglekar. Man ska alltså prestera något. Skräcken är total. Jag andas i snabba, grunda andetag och försöker behärska min panik. Det går bra, du fixar det här, det är över snart, bara du börjar så kommer det kännas bättre sedan...In i en stor ladugård där det finns en hel massa aktiviteter. Yxkastning, älgbens-basket, freesbeekastning, luftgevärsskjutning. Jag gömmer mig skyggt bakom sambon. Alla flyktfunktioner är aktiverade. Nu sticker jag, tänker jag gång på gång, nu springer jag min väg.Försöker få sambon att tala om för de andra att jag inte vill vara med i lekarna. Jag vågar inte säga det själv, vill inte dra uppmärksamheten till mig. Sambon vägrar, det får jag säga själv, tycker han. Det gör jag, försiktigt. "JOOO", gastar alla unisont. "Klart du ska vara med!"Innan jag vet ordet av är jag indelad i ett lag. Paniken är total. Jag kämpar med andningen. Nu slipper jag inte undan...Första leken är en tremannalek där man gemensamt ska dra i en mängd rep för att föra in en blytyngd i olika hål. Jag ser framför mig hur jag bara står och drar och drar i repet, utan att fatta någonting, och förstör för mitt lag. "Jag vill inte!", piper jag och drar sambons chef lätt i ärmen. "Jag vill titta på."Det får jag, men han ser missnöjd ut. Han har ju ansträngt sig så för att hitta på någonting annorlunda, något utöver det vanliga. Jag känner mig som en jävla skurk. Så otroligt otacksam jag är. Jag äcklas av mig själv, hatar mig själv. Tar en öl och dricker så fort jag kan. Måtte alkoholen hjälpa, annars vet jag inte hur jag ska fixa kvällen."Är ni inte fler i ert lag?", undrar protokollnissen. Fan ta dig, tänker jag och försöker gömma mig bakom en pelare. Syns inte, syns inte, syns inte... Men jag syns. "Jo, CAMILLA är med i vårt lag!", ropar alla unisont. Just då hatar jag dem. Måste de göra en så stor grej av det? Jag fixar det inte, orkar inte, kan inte...Sedan dags för själva julbordet. Svansar efter sambon till maten, vågar inte gå själv. Tar en liten, liten portion. Tycker att alla tittar på mig för att jag äter så lite. Känner mig otacksam. Nästa gång tar jag en stor, stor portion. Tycker alla tittar på mig. Känner mig glupsk. Skäms över min mat. Äter så fort jag kan så ingen ska hinna se hur mycket som låg på tallriken. Ångest.Tittar på barnen som springer och leker. Blir mycket ledsen. Tänker att jag aldrig mer kommer få vara barn igen. Tänker att jag aldrig kommer att få egna barn. Tittar och tittar och blir mer och mer ledsen. Tittar på kvinnorna som är med vid bordet. Blir ledsen över att jag aldrig kommer vara lika vacker som dem. Beställer en öl med högsta alkholstyrka och dricker begärligt.Önskar att jag vore som andra. Jag vill vara någon som inte kommer till ett julbord med gråten i halsen. En normal människa.Då vi äntlige åker hem släpper trycket. All ångest lättar. Jag fixade det! Det är över nu! Nu får jag åka hem och lägga mig och dö en stund i min soffa! Känner mig nästan glad. Skrattar, skojar. Är så lättad som jag inte trodde var möjligt.Hemma slukar jag mina sömntabletter och faller ned i soffan och hoppas att ingen märkte hur jävla off jag var under kvällen. Tänker att de nog snackar om det sinsemellan, hur missanpassad jag är. Hur otacksam jag är. Hur tråkig jag är, som inte ens vill leka lekar. Men jag glömmer och somnar. Nu är det gjort. Huvudkategori 2007-12-16T19:27:58Z Sphynxes Riskprofil IDS-100 http://sphynxes.bloggsite.se/post/707/10879 Har genomgått IDS-100, angående situationer som stimulerar till missbruk, och nu har jag fått resultatet - ett papper fyllt av staplar och siffror. Det verkar som om jag tycker att alla tänkbara anledningar är goda anledningar att dricka. Jag insåg inte själv att jag hade den inställningen, men nu när jag fått det svart på vitt måste jag väl erkänna det för mig själv... Jag vill dricka. Jämt.Riskprofil IDS-100Obehagliga känslor - 70Fysiskt obehag - 30Behagliga känslor - 56Testande av personlig kontroll - 80Sug / frestelser - 73Konflikter med andra - 28Socialt tryck - 63Trevlig samvaro - 63Vill jag sluta? Självklart. Fast samtidigt inte. Helst skulle jag nog bara vilja vakna upp en morgon och inte vilja dricka. Jag skulle vilja göra det lätt för mig, såklart. Slippa obehag. Bara bli som andra människor sådär över en natt.Det vore något, det. Huvudkategori 2007-12-12T15:07:15Z Sphynxes Första dagen i frihet http://sphynxes.bloggsite.se/post/707/10812 "Då klockan började närma sig ett på onsdagseftermiddagen kunde jag knappt sitta still i väntan på att mina anhöriga skulle få komma på besök. Det hade bara gått tre dygn sedan jag senast träffat dem, men det hade varit tre förödande långa, sömnlösa dygn.Jag satt på en textilklädd stol ute i korridoren med blicken fäst vid klockan och dess visare som vandrade över urtavlan i ett försök att genom ren viljekraft mana dem att gå fortare.”Väntar du på något?”En skötare hade stannat till bredvid mig. Han hade en vänlig uppsyn och en skånsk dialekt, som bleks något av vad som måste ha varit många års boende i landets mittersta regioner.Han bar en ledig bomullsskjorta med rutmönster, jeans och sandaler över ett par vita strumpor. Åke, som skötaren hette enligt en liten namnskylt han fäst vid skjortans bröstficka, slog sig ned i den lediga stolen bredvid mig och log. Jag tyckte han verkade vara en trevlig man, han var avslappnad och tillmötesgående i en miljö där de flesta anställda tycktes vara omkringschasade av sin egen inre stress. Han föreföll mig vara en man som faktiskt trivdes med sitt yrkesval – jag tror att många av hans medarbetare inte gjorde det, och att det var därför de var så krassa i sitt bemötande och slarviga i sitt yrkesutövande. Det var alltför mycket missnöje, frustration och okunskap – skötarna hade inte psykiatrisk inriktning på sin utbildning, många var mycket unga och oerfarna, ännu fler var frustrerade och missnöjda över sina arbetsförhållanden och de ständiga hoten om nedskärning och somliga hade helt enkelt anställts i brist på mer kompetent personal. Psykiatriyrket hör inte till de attraktivaste jobben på marknaden.”Ja, min familj kommer nu klockan ett. De har lovat att ta med sin en av mina hundar”Jag sa det inte utan viss stolthet i rösten. De gångna dagarna hade jag sett andra patienters anhöriga komma och gå, men dittills hade ingen kommit för att hälsa på mig. Jag hade dessutom alltid satt en stolthet i mina hundar, deras skötsel och deras träning. Där, på sjukhuset, kändes det viktigare än någonsin att bevisa att jag faktiskt dög någonting till och att jag i många avseenden var en helt vanlig människa som gjorde helt vanliga saker. Jag kunde vara hur sjuk och nedgången som helst, men mina hundar tog jag i alla fall hand om. De var min livboj i det stormiga hav som var min tillvaro just då, och vid den klängde jag mig fast för allt vad jag var värd.Åke frågade vad för slags hundar det var jag hade, och en lång stund satt vi bara och pratade om dem och om hundar i allmänhet. Till slut ringde portklockan, och Åke gick för att öppna. In genom dörren kom min mamma, och jag sprang i famnen på henne, rusig i min lycka över att få fångenskapen avbruten, om så bara för en liten stund. Jag var redan påklädd och hade mina gamla gympaskor på fötterna, så jag var redo att gå ut genast.”Ha så trevligt!”, vinkade Åke medan han höll upp dörren åt oss. ”Var tillbaka om två timmar”. Jag nästan sprang nedför trapporna och kastade mig på ytterporten. Där utanför blev jag stående en kort stund och bara njöt. Jag hade bara varit på avdelningen i tre dygn, men jag hade redan glömt den fantastiska känslan av vind i håret och sensommarsolens värme mot ansiktet. I det ögonblicket kände jag mig fri, berusande fri, och ingenting kunde inkräkta på den känslan – inte ens vetskapen om att jag så småningom skulle behöva återvända till min ofrivilliga fångenskap.En bit bort såg jag min pappa stå lutad mot sin gamla vinröda Ford av kombimodell. Han såg sund och somrig ut i sin fladdrande Hawaii-skjorta och solglasögon på näsroten. ”Nellie?”, undrade jag med andan i halsen. ”Är Nellie med?”Ett ögonblick blev jag rädd att de skulle ha glömt av att ta med sig henne, eller beslutat sig för att inte göra det, men pappa öppnade genast bilens baklucka och Nellie tog ett vigt skutt ut. Väl nere på marken skakade hon på sig och styrde just kursen mot ett träd i närheten då jag ropade på henne. Hon stannade upp, märkbart förvirrad, och då hon insåg att jag var där rusade hon rakt in i famnen på mig. Hon gnällde i iver och viftade så häftigt på svansen att hela kroppen rörde sig i ormande rörelser. Jag satte näsan i hennes päls och drog in den härligt välbekanta doften av hund, av min hund, och smekte henne över ryggens blanksvarta, silkesmjuka päls.”Hej Nellie”, mumlade jag om och om i hennes öra. ”Hej på dig, gumman.”Först när benen började värka och ryggen mola reste jag mig upp och borstade av kläderna. Huvudkategori 2007-12-06T17:47:04Z Sphynxes